Föreställ dig att någon för över ett större belopp till sin vuxna dotter, så att hon får råd med en lägenhet. En annan människa finansierar arbetet i en ideell organisation. En tredje lämnar pengar vidare till någon vars livsväg hen tycker är intressant och som hen vill möjliggöra något för. På kontoutdragen skulle det kunna stå samma sak tre gånger: Pengar har förts över. Bakom besluten kan det dock ligga helt olika tankar.
Det som intresserar mig är mindre om givaren känner sig särskilt ädel. Det går ändå knappast att fastställa tillförlitligt utifrån. Mer intressant är frågan om vad människor vill åstadkomma genom att lämna vidare sina pengar. En del tänker främst på mottagaren. En del upplever en känsla av ansvar. Andra vill själva få se något som inte hade uppstått utan deras hjälp. Och somliga har helt enkelt konstaterat att de hellre ser en viss summa i andra händer.
Ju större förmögenhet, desto synligare blir kanske sådana beslut. Då handlar det inte längre bara om en födelsedagspresent eller ett tillfälligt stöd. Familjerelationer, offentliga förväntningar, föreställningar om rättvisa och den egna livshistorien kan tillkomma. Någon allmängiltig psykologi för det stora givandet har vi dock inte därmed. Forskningen undersöker främst donationer till organisationer, privata överföringar inom familjen och enskilda beslut i experiment. De olika situationerna måste man hålla isär.
En gåva, många möjliga skäl
René Bekkers och Pamala Wiepking gick för en litteraturöversikt publicerad 2011 igenom mer än 500 vetenskapliga arbeten om donationer till välgörenhet. De ordnade de undersökta mekanismerna i åtta områden, bland dem upplevt behov, en förfrågan om en donation, kostnader och nytta, altruism, rykte, psykologiska fördelar, personliga värderingar och den förväntade effekten av ett bidrag.
Det är inget frågeformulär som hittar åtta prydligt åtskilda fack hos en enskild människa. Det är en ram för att förklara olika faktorer som påverkar givandet. Ändå visar den varför ett enda svar på frågan ”varför?” sällan räcker. Den som ger pengar kan se ett konkret behov, svara på en förfrågan, handla av övertygelse och därefter glädjas åt det. Dessa skäl utesluter inte varandra.
För privata gåvor och förmögenhetsöverföringar är de en användbar orientering, så länge vi inte glömmer sammanhanget. En organisation kan värva donationer och redovisa resultat offentligt. En syster ber kanske inte sin bror direkt om hjälp, utan berättar om svårigheter. En främmande privatperson kan få ett erbjudande som inte är bundet till något allmännyttigt ändamål. Utåt ser handlingarna likartade ut. Relationen och förväntningarna på den skiljer sig avsevärt.
Att vilja möjliggöra något för någon
Det mest uppenbara motivet är önskan att en annan människa ska få det bättre. För det behövs ingen komplicerad teori. Den som ser att en närstående person inte har råd med en utbildning, en viss behandling eller en länge närd önskan kan känna glädje över att öppna den möjligheten. Man kan också önska främmande människor gott, utan att förvänta sig någon motprestation.
Inom ekonomin betecknar altruism att man tar hänsyn till andras välbefinnande i sina egna beslut. Det är först och främst ett analytiskt begrepp och ingen medalj för särskilt dygdiga människor. I praktiken kan intresse för den andra och egen glädje finnas sida vid sida. Man behöver inte operera bort känslan av att ha hjälpt ur en handling för att få ta den på allvar.
Litteraturen om donationer till välgörenhet visar dock också att människor hellre ger när de uppfattar ett behov och tror att deras hjälp faktiskt kan åstadkomma något. Det är hos Bekkers och Wiepking en av de centrala mekanismerna. Den som förstår en konkret situation fattar kanske lättare ett beslut än den som bara får höra om ett obestämt problem. Av detta går det inte att härleda någon säker förutsägelse för en viss privat miljongåva. Men det förklarar varför frågan om syftet ofta kommer före frågan om summan.
Inte varje givare vill kontrollera effekten in i minsta detalj. För en del räcker det att öppna en möjlighet för mottagaren och överlåta det fortsatta beslutet åt hen. Andra önskar återkoppling eller ett synligt samband mellan pengar och resultat. Om en god relation växer fram ur det beror också på vad mottagaren menar med en fri gåva. Det tvåsidiga perspektivet hör därför hemma i den senare artikeln Vad händer när pengar byter ägare?.
Glädjen i att ge är ingen pinsam bekännelse
Ekonomen James Andreoni arbetade redan för flera årtionden sedan med en förklaring som har blivit känd under uttrycket Warm Glow. I ett teoretiskt arbete från 1990 beskrev han att människor kan få en personlig nytta av själva givandet. De kan vara intresserade av andras välbefinnande och samtidigt uppleva sitt eget givande som tillfredsställande.
Den föreställningen missförstås ibland, som om vetenskapen därmed hade avslöjat all generositet som förklädd egoism. Det vore en ganska sorglig användning av en ekonomisk modell. Den som hjälper sin mamma och sedan blir glad har inte hjälpt mamman mindre. Och den som stöttar en främmande person och samtidigt känner sig nöjd med sig själv behöver inte för den skull ha betraktat den andra människan bara som ett medel för ett syfte.
Den personliga nyttan kan bestå av tacksamhet, stolthet, inre samstämmighet eller glädjen över att alls kunna handla. Den kan också utebli. En del människor ger av pliktkänsla, utan att beslutet känns behagligt. Den som bara ser till de behagliga känslorna utelämnar en del av det faktiska givandet.
Det jag framför allt tycker är intressant är att ett vanligt moraliskt krav här blir verkningslöst. Vi förväntar oss ibland att en verkligt god gåva inte får betyda något alls för givaren själv. Varför egentligen? En gåva är inte automatiskt mindre frivillig bara för att givaren gläds åt den. Problematiskt blir det först när givarens önskan om en god känsla tränger undan mottagarens självbestämmande eller behov.
Värderingar, livshistoria och bilden av sig själv
Människor kan se givandet som ett uttryck för det som är viktigt för dem. Den som har vuxit upp i en familj där man självklart stöttar varandra vill kanske föra den vanan vidare. Den som förknippar sin ekonomiska framgång med lyckliga omständigheter eller med andras hjälp kan utveckla ett behov av att själv ge något tillbaka. Andra tänker på chanser som de själva saknade i unga år och vill göra dem möjliga för någon.
Här förbinds ett beslut om pengar med den egna historien. Givaren ställer sig kanske frågor som: Vilken sorts människa vill jag vara? Vad ska finnas kvar av min framgång? Vilket ansvar känner jag gentemot människor som har färre möjligheter? Sådana överväganden behöver inte alls leda till en gåva. Den som har dem kan också bestämma sig för att använda sina pengar på annat sätt. Det avgörande är vilken roll personliga värderingar spelar när möjliga handlingar bedöms.
En undersökning av Sara Konrath och Femida Handy utvecklade och prövade ett frågeformulär om motiv för att donera. Forskarna fann sex urskiljbara dimensioner, bland dem altruism, förtroende, sociala skäl och den egna självbilden. Även skattemässiga skäl och hinder för att ge fångades upp. Formuläret gäller donationer till välgörenhet. Det bevisar varken att människor alltid medvetet kan hålla isär dessa motiv eller att samma struktur gäller oförändrad vid stora privata gåvor.
Men det gör tydligt att givande inte behöver uppstå ur en enda inre drivkraft. Den som stöder en organisation kan dela dess mål, tycka att dess sätt att hantera pengar är trovärdigt och samtidigt vara stolt över att ha bidragit. Vid en privat gåva skulle värderingar, personlig samhörighet och förtroende också kunna sammanfalla, bara i en annan relation.
Stora förmögenheter för med sig egna historier
När det gäller mycket förmögna människor antas ibland generellt att de vill köpa sig ett gott rykte med generösa gester eller lugna ett dåligt samvete. Det kan i enskilda fall vara ett tänkbart motiv. Den som gör en allmän förklaring av det ersätter dock forskning med en insinuation.
Hans Peter Schmitz, George Mitchell och Elena McCollim undersökte i en analys publicerad 2021 187 offentligt tillgängliga brev från undertecknare av Giving Pledge, ett initiativ där särskilt förmögna förklarar sin avsikt att ägna en betydande del av sin förmögenhet åt allmännyttiga ändamål. Forskarna identifierade olika offentliga motiveringsmönster. Ofta nämndes tacksamhet, önskan att ge något tillbaka, den egna uppfostrans inflytande och avsikten att åstadkomma något. Andra brev betonade personlig tillfredsställelse, oron för alltför stora arv eller bristande användning för överskottsförmögenhet.
Studien är intressant just på grund av sin begränsning. Forskarna analyserade brev, alltså offentliga självframställningar. De kunde därmed undersöka hur miljardärer förklarar sin generositet. Men de kunde inte se in i deras huvuden eller påvisa vilka outtalade motiv som faktiskt var avgörande. Ett offentligt brev är en berättelse som riktar sig till en publik. Det gör det inte automatiskt oärligt. Det gör det till en annan datakälla än en anonym enkät eller ett observerat privat beslut.
Dessutom handlar Giving Pledge om offentligt deklarerad filantropi. Den som ger en stor privat gåva, utan stiftelse, kampanj eller samhällsuppdrag, står i en annan situation. Just för sådana personliga förmögenhetsöverföringar är forskningen mindre omfattande. Man kan hämta uppslag från filantropins område, men inte göra en färdig statistik över privata givares motiv av det.
Familjen: hjälp, närhet och ibland också förväntan
Inom familjer är pengar särskilt nära förbundna med relationer. Föräldrar vill ge sina barn en bra start. Vuxna syskon hjälper varandra under en svår period. Mor- och farföräldrar för vidare något eftersom de vill få uppleva effekten. Ofta hör tillgivenhet, ansvar och vetskapen om ojämlika möjligheter samtidigt till beslutet.
Den ekonomiska forskningen om privata penningöverföringar har länge undersökt hur altruistiska motiv och former av utbyte kan samverka. Donald Cox ställde redan i ett arbete från 1987 dessa olika förklaringar till privata inkomstöverföringar mot varandra. Bakom en överföring kan omsorg om andra, förväntningar på senare hjälp eller andra familjerelationer ligga. Sådana modeller ordnar möjliga motiv. De tillåter ingen diagnos på avstånd av varför en viss familj lämnar vidare pengar.
Och faktiskt kan förväntningar uppstå på båda sidor. Den som hjälper vill kanske att den andra personen blir självständig. Den som får hjälp vill kanske förfoga fritt över gåvan. Ibland förstår båda samma pengar mycket olika. Ett frivilligt stöd kan på så sätt bli en källa till samhörighet, men ibland också till ett outtalat kontrakt.
Skillnaden mellan att ge och att förplikta sysselsätter oss utförligare i familjeartiklarna. För motiven räcker det till att börja med: Även en gåva till anhöriga kan samtidigt uppstå ur kärlek, pliktkänsla, försiktighet och hopp. Blandningen gör inte givaren misstänkt. Den förtjänar bara en noggrannare betraktelse än vad ordet ”generositet” ensamt tillåter.
Erkännande, utan att genast vara till salu
Naturligtvis kan också önskan om erkännande spela en roll. En offentligt aviserad gåva synliggör att någon kan och vill ge bort pengar. Kanske ska handlingen uppmuntra andra. Kanske tycker givaren om applåderna. Ofta går de två inte att skilja helt åt.
Psykologisk forskning om tacksamhet visar dessutom att en vänlig reaktion på hjälp har social betydelse. Adam Grant och Francesca Gino fann i experiment från 2010 att uttryck av tack kunde främja ytterligare hjälpsamt beteende, särskilt eftersom hjälparna kände sig socialt uppskattade. Det handlade om situationer där någon hjälpte, inte specifikt om gåvor i miljonklassen. Ändå är distinktionen intressant: Erkännande behöver inte vara ett pris som man köper goda gärningar med. Det kan signalera att relationen har betydelse för båda sidor.
Den som ger anonymt avstår från offentligt erkännande, men får kanske andra former av personlig tillfredsställelse. Den som ger synligt kan främja en sak och samtidigt förbättra sitt eget anseende. Av synligheten ensam går det inte att se vilket motiv som var hur starkt. Just därför får ämnet en egen artikel i Ge anonymt eller vilja bli sedd?. Beslutet om offentlighet är för komplext för att avhandlas här med en moralisk etikett.
Ansvar är något annat än skuld
En människa kan uppleva sin förmögenhet som ett ansvar. Kanske vill hen ge familjemedlemmar trygghet, skapa möjligheter eller stödja arbetet med samhällsproblem. Det kan växa fram ur tacksamhet eller ur övertygelsen att ekonomiska fördelar också för med sig plikter. Det kan lika gärna betyda att någon vill fortsätta att själv förvalta sin egendom, just för att hen känner sig ansvarig för den.
Jag skulle vara försiktig med påståendet att den som äger särskilt mycket oundvikligen måste ha ett behov av att ge bort det. Människor skiljer sig åt i hur de förstår sina skyldigheter. En förmögenhet kan rymma eget arbete, familjehistoria, risker och band. Kontosaldot avslöjar bara en liten del av det.
När man går igenom forskningen märker man hur ofta frivilligt givande och moraliska förväntningar dyker upp i samma diskussioner. Därför bör man inte låta begreppen glida in i varandra. När någon ger bort sina pengar för att ta ett självvalt ansvar är det en möjlig förklaring till hens handling. När utomstående tillskriver hen det ansvaret beskriver de först och främst sina egna förväntningar. Att båda ibland stämmer överens gör dem ännu inte identiska.
Inte heller skuldkänslor är någon pålitlig kompass för pengabeslut. Den som ger bort något för att bli av med en obehaglig självvärdering kan efteråt känna sig lättad eller utveckla nya tvivel. De studier som anförts här belägger ingen allmän mekanism genom vilken en stor gåva varaktigt undanröjer sådana känslor. Jag skulle därför inte råda någon att rena sig moraliskt genom en överföring. Penningtvätt för samvetet är en dålig idé, även när man menar det metaforiskt.
Varför det förblir en personlig fråga hos Tired of Wealth
Idén bakom Tired of Wealth är ovanligt enkel: Om någon frivilligt vill ge bort en förmögenhet är jag beredd att ta emot den. Jag döljer inte att de pengarna skulle intressera mig. Just den öppenheten är en del av projektet. Den som läser sidan ska veta vem som här lägger fram ett erbjudande och vad det består i.
Blicken på forskningen ger ingen färdig målgrupp med en viss psykologisk svaghet. Jag vet inte vilka motiv en möjlig givare skulle ha. Kanske vill hen stötta en konkret person. Kanske har en större del av förmögenheten helt enkelt blivit mindre viktig för hen. Kanske tycker hen om den torra humorn bakom erbjudandet. Och kanske tycker någon att hela idén är absurd och går därifrån. Även det vore en begriplig reaktion.
Det finns ingen vetenskapligt ren grund för att i förväg förklara för sådana människor vad de inombords skulle vinna på en gåva. Ett beslut om en förmögenhet kan ha flera goda skäl, men det måste komma från ägaren själv. Den som vill läsa vidare kan i artikeln Gör det lyckligare att ge bort pengar än att spendera dem? läsa om vad den psykologiska forskningen faktiskt säger om möjliga känslomässiga effekter. Skäl för en handling och dess senare följder är ju olika frågor.
Det behöver inte finnas något helt rent motiv
Den kanske förnuftigaste slutsatsen av forskningen är att människor som ger sällan kan reduceras till ett enda syfte. De kan vilja hjälpa för att någon är viktig för dem. För att de vill se en effekt. För att det passar deras värderingar. För att deras familj har föregått med gott exempel. För att de tycker om erkännande. Eller för att flera av dessa skäl finns samtidigt.
Att givaren själv har något av det gör inte gåvan automatiskt mindre värd. Omvänt gör ett gott motiv långt ifrån varje överföring till ett bra beslut. Mottagarens behov och frihet förblir viktiga, liksom följderna för givaren. Det går att tala om detta utan att förhärliga generositeten eller i grunden misstro den.
Kanske borde vi därför vid en stor gåva mer sällan fråga om avsikten var absolut osjälvisk. Och oftare om de inblandade förstår vad de kommer överens om, vad de förväntar sig av varandra och vilket beslut de verkligen vill fatta. Pengar kan snabbt byta ägare. Den betydelse människor ger dem följer oftast med.
Källor
Bekkers, René, och Pamala Wiepking (2011). ”A Literature Review of Empirical Studies of Philanthropy: Eight Mechanisms That Drive Charitable Giving”. Nonprofit and Voluntary Sector Quarterly, 40(5), s. 924-973. https://doi.org/10.1177/0899764010380927
Andreoni, James (1990). ”Impure Altruism and Donations to Public Goods: A Theory of Warm-Glow Giving”. The Economic Journal, 100(401), s. 464-477. https://doi.org/10.2307/2234133
Konrath, Sara, och Femida Handy (2018). ”The Development and Validation of the Motives to Donate Scale”. Nonprofit and Voluntary Sector Quarterly, 47(2), s. 347-375. https://doi.org/10.1177/0899764017744894
Schmitz, Hans Peter, George E. Mitchell och Elena M. McCollim (2021). ”How Billionaires Explain Their Philanthropy: A Mixed-Method Analysis of the Giving Pledge Letters”. VOLUNTAS: International Journal of Voluntary and Nonprofit Organizations, 32, s. 512-523. https://doi.org/10.1007/s11266-021-00338-6
Cox, Donald (1987). ”Motives for Private Income Transfers”. Journal of Political Economy, 95(3), s. 508-546. https://doi.org/10.1086/261470
Grant, Adam M., och Francesca Gino (2010). ”A Little Thanks Goes a Long Way: Explaining Why Gratitude Expressions Motivate Prosocial Behavior”. Journal of Personality and Social Psychology, 98(6), s. 946-955. https://doi.org/10.1037/a0017935