Det finns en historia om pengar som går utmärkt att berätta. Någon köper sig något fint och blir glad en kort stund. Samma människa ger bort beloppet och blir därefter mycket lyckligare. Poängen är slagkraftig, moraliskt behaglig och går utmärkt att trycka på en kaffekopp. Vid närmare betraktelse är forskningen kring detta betydligt mer intressant än poängen.
Forskare har faktiskt undersökt vad som händer när människor lägger pengar på sig själva eller på andra. En del resultat talar för en känslomässig fördel med att ge. Andra blir svagare eller går inte att upprepa med de ursprungligen använda mätningarna. Och ofta handlar det om fem eller tjugo dollar som försökspersonerna ska spendera samma dag. Den som av detta direkt härleder en rekommendation för en gåva i miljonklassen har hoppat över flera ganska stora steg.
Jag tycker ändå att frågan är lockande. Pengar är nämligen ett förvånansvärt rörligt verktyg. De kan betala den egna hyran, köpa fri tid, uppfylla en önskan eller göra skillnad för en annan människa. Om den ena användningen känns lyckligare än den andra beror uppenbarligen också på vad vi menar med lycka, vems beslut det var och vad som händer efter överföringen.
De berömda fem respektive tjugo dollarna
En av de mest kända undersökningarna publicerades 2008 i tidskriften Science. Elizabeth Dunn, Lara Aknin och Michael Norton prövade genom flera olika forskningsupplägg om utgifter för andra är förknippade med högre välbefinnande. I ett experiment fick 46 studenter ett litet penningbelopp. En del skulle lägga det på sig själva, andra på någon annan eller på ett gott ändamål. Senare samma dag rapporterade den andra gruppen i genomsnitt mer lycka. Även de kompletterande observationsstudierna pekade åt samma håll. Dunn och kolleger (2008) formulerade utifrån detta hypotesen att hur pengarna används kan ha betydelse för ens eget välbefinnande.
Det var en spännande början. En slumpmässig fördelning gör det i ett experiment i grunden möjligt att uttala sig starkare om orsak och verkan än den rena observationen att generösa människor är mer nöjda. Ändå gör den slumpmässiga fördelningen inte 46 studenter till en representativ bild av mycket förmögna människor. En kortvarig lyckokänsla samma dag är dessutom något annat än värderingen av det egna livet efter flera år.
När en studie citeras ofta växer ibland dess offentliga budskap snabbare än dess underlag. Av en möjlig fördel med ett litet, experimentellt tilldelat belopp blir då det allmänna påståendet att människor hellre borde ge bort pengar än spendera dem själva. Samma människor skulle dock mycket väl kunna vara glada när de bjuder en vän på middag, och lika glada när de äntligen får sin egen värmepanna lagad. Det finns inget vetenskapligt skäl att ställa det ena mot det andra.
Vad upprepningarna visade
Psykologin har under de senaste åren lagt större vikt vid att pröva forskningsresultat med större urval och analyser som fastställts i förväg. Det är viktigt även här. Vid en förregistrering fastställer forskarna väsentliga hypoteser och analyssteg innan de känner till resultaten. Så minskar risken att beslut om urval i efterhand får ett slumpmässigt resultat att verka särskilt övertygande.
En direkt upprepning av det ursprungliga experimentet med 133 personer gav vid den ursprungligen planerade analysen ingen statistiskt signifikant skillnad. En ytterligare analys, som tog större hänsyn till den konkreta köpupplevelsen, föll däremot ut till förmån för givandet. Författarna till denna replikation publicerad 2022 betecknade själva resultaten som blandade. Det är varken ett motbevis mot all forskning om att ge bort eller en bekräftelse på att den första undersökningen hade rätt i alla avseenden.
En mer omfattande förregistrerad replikationsserie publicerad 2020 av Aknin och kolleger satsade också på analyser som planerats i förväg. Där jämfördes bland annat ett faktiskt litet köpbeslut till förmån för ett sjukt barn med ett motsvarande beslut för en själv. Dessutom undersökte forskarna hur minnet av egna utgifter påverkar den aktuella sinnesstämningen. Redan inom en och samma forskningsserie visade sig alltså hur mycket det konkreta försöksupplägget påverkar vad man över huvud taget kan säga om lycka efter att ha gett.
Särskilt belysande är därför översikten av Aknin, Dunn och Whillans från 2022. De gick igenom femton publicerade, förregistrerade experiment om utgifter till förmån för andra människor. I sex av sju större experiment med minst 200 personer per undersökt grupp fanns känslomässiga fördelar i den väntade riktningen. I mindre studier var resultaten betydligt mer splittrade. Författarna bedömde därför den kortsiktiga effekten som i grunden möjlig att upprepa, men betonade de förutsättningar under vilka den uppträder.
Till dessa förutsättningar hör om deltagarna faktiskt ger något, i stället för att bara minnas en tidigare utgift. I ett stort experiment med en minnesuppgift uteblev först den väntade fördelen; i ett förändrat försök med mer intensivt minnande syntes en liten effekt. Det tyder på att mätningen och upplevelsens art är med och avgör. Det är ett gott argument mot alltför enkla rubriker. Den som tittar på ett enda försök ser ofta mindre än den som lägger flera begripligt genomförda studier bredvid varandra.
Vad betyder lycklig över huvud taget?
I vardagen använder vi ”lycklig” om mycket olika erfarenheter. En gåva kan väcka glädje i stunden. Ett trevligt samtal med mottagaren kan dröja kvar till kvällen. En större förändring i det egna livet värderar vi kanske först några månader senare. Därtill finns livstillfredsställelse, alltså den övergripande bedömningen av om det egna livet passar ens egna föreställningar.
Dessa nivåer fångas i forskningen med olika frågor och tidsavstånd. Många experiment om prosociala utgifter, alltså pengar som läggs på andra, mäter positiva känslor direkt efter en uppgift. Av det följer först och främst ett påstående om det ögonblicket. En varaktig höjning av livstillfredsställelsen skulle behöva följas under längre tid. Det vore märkligt att lova en människa varaktigt välbefinnande efter en gåva, bara för att studenter fick något bättre humör en kort stund efter ett litet köp.
Samtidigt lönar det sig inte alls att förhastat avfärda de egna utgifterna som egoistiska eller ytliga. Den som med pengar undviker smärta, vinner tid med anhöriga eller lär sig något kan ha betydande nytta av det. Just för människor för vilka pengar fortfarande betyder trygghet är beslutet att använda dem för sig själva ofta mycket förnuftigt. Om det bredare sambandet mellan ekonomiska medel och välbefinnande handlar Kan pengar göra en lycklig?. Här betraktar vi ett visst sätt att använda pengar, ingen tävling om moraliskt korrekta utgifter.
Det fria beslutet gör skillnad
Den som hjälper frivilligt upplever kanske handlingen annorlunda än den som känner sig pressad till den. Det låter först självklart. Men det finns också forskning om det. Netta Weinstein och Richard Ryan undersökte i fyra studier från 2010 betydelsen av självbestämda jämfört med kontrollerade motiv när man hjälper. Deras resultat tyder på att frivilligheten och de psykologiska behov som hör till den är relevanta för välbefinnandet hos både hjälparen och mottagaren.
En gåva som någon ger av egen vilja kan därför upplevas psykologiskt annorlunda än en överföring som familj, omgivning eller offentlighet har pressat hen till. Det förblir en motiverad överföring till stora förmögenhetsrörelser, eftersom dessa undersökningar inte avbildar en fullständig överföring i miljonklassen. Men tanken är viktig: Även en objektivt nyttig gåva kan kännas tung för givaren när den inte längre motsvarar hens eget beslut.
Även en liten gåva kan förvandlas till en plikt. Föreställ dig att du frivilligt bjuder någon på en gemensam utflykt. Ur det växer ett fint minne. Om samma människa vid nästa träff självklart förväntar sig att du ska betala allt igen, skulle upplevelsen kunna förändras avsevärt. Beloppet är detsamma. Friheten bakom har försvunnit.
Just därför tror jag inte på att använda en påstådd lyckofördel som ett milt moraliskt tryck. Den som säger till någon att hen bara behöver ge bort en del av sin förmögenhet för att må bättre sätter just det självbestämmande på spel som kan vara avgörande för positiva effekter.
Att veta att något har kommit fram
En ytterligare faktor är den upplevda effekten. I två undersökningar från 2013 undersökte Lara Aknin och hennes kolleger om människor drar särskild känslomässig nytta av att ge när de kan se att deras bidrag faktiskt hjälper. Resultaten tyder på att sådan information spelar roll. Den som uppfattar en begriplig nytta upplever kanske sin utgift annorlunda än den som efter betalningen inte har någon aning om vad som blev av den.
Det gäller inte alls bara anonyma donationer. En gåva kan vara betydelsefull för att man ser den andras glädje. Hjälp inom familjen kan kännas meningsfull för att man ser hur en viss möjlighet uppstår. Lika väl kan en gåva till välgörenhet ha en effekt som givaren knappt får veta något om. Den faktiska effekten och känslan av att ha åstadkommit något är två olika storheter.
Av detta följer ingen plikt att ständigt visa en givare tacksamhet. Mottagare får ha sina egna känslor och gränser. En återkoppling kan glädja när den ges frivilligt, men blir en börda när det ur gåvan uppstår en osynlig räkning. Vad en stor överföring kan utlösa på båda sidor behandlas utförligare i Vad händer när pengar byter ägare?.
Det som intresserar mig här är framför allt att den ekonomiska volymen i sig uppenbarligen säger föga om vilken känslomässig betydelse en utgift får. Ett relativt litet belopp kan åstadkomma en konkret synlig förändring. En enorm summa kan försvinna i ett komplext projekt vars framgång först kan bedömas flera år senare. Av detta går det varken att härleda att små gåvor är bättre eller att stora är mindre värda. Det är olika erfarenheter med olika tidshorisonter.
Ett ovanligt experiment med 10 000 dollar
Många äldre studier arbetade med mycket små penningbelopp. En undersökning av Säde Stenlund och kolleger publicerad 2024 vidgar blicken. Tvåhundra människor i sju länder fick var och en 10 000 US-dollar och dokumenterade vad de lade pengarna på. Forskarna undersökte bland annat vilka utgifter som var särskilt glädjande och hur det allmänna välbefinnandet utvecklades efteråt.
Gåvor och donationer hörde till de kategorier som deltagarna rapporterade särskilt mycket glädje av. Men även utbildning, personliga behov och gemensamma upplevelser kunde vara mycket tillfredsställande. Människor som sammantaget var nöjdare med sina utgifter visade också efter tre och sex månader starkare förbättringar av sitt välbefinnande. Det är ett intressant samband, ingen experimentell bekräftelse på att just givandet orsakade den mer långsiktiga förbättringen.
Den avgörande metodologiska punkten är lätt att förbise: Deltagarna togs visserligen med i det större penningexperimentet och fördelades slumpmässigt när det gällde offentlig eller privat kommunikation, men de behövde inte fördela de 10 000 dollarna slumpmässigt på donationer, gåvor eller egna behov. Hur pengarna användes bestämde de själva. Den som tyckte om att ge kunde alltså av andra skäl samtidigt vara mer nöjd. Dessutom handlade det inte om ett representativt slumpurval av mycket förmögna människor. För studien måste deltagarna bland annat behärska engelska och vara aktiva på Twitter.
Anmärkningsvärt är också att människor som skulle hålla sina utgifter så privata som möjligt rapporterade mer glädje av prosociala utgifter än de som skulle tala öppet om dem. Det stämmer med betydelsen av frivilliga beslut, men bevisar inte att anonymitet i grunden gör en lyckligare. Att offentliggöra ett pengabeslut förändrar den sociala situationen. Beroende på relation och anledning kan det upplevas helt olika.
En miljon kan inte likställas med hundra experimentdollar
Nu kommer gränsen som är särskilt viktig för Tired of Wealth. Inte ens solid forskning om mindre gåvor besvarar automatiskt frågan om vad en stor privat förmögenhetsöverföring psykologiskt gör med en människa. Vid fem dollar kan försöket att ångra utgiften verka nästan löjligt. Vid en miljon kan trygghet, familjerelationer, senare livsplaner och den egna identiteten beröras.
Även för förmögna människor varierar ett belopps faktiska betydelse. En procent av den fritt disponibla förmögenheten är något annat än nästan hela den ekonomiska bufferten. Och en gåva till en välbekant människa skiljer sig från en anonym donation till en organisation eller en privat överföring till någon man inte kände tidigare. Små laboratorieexperiment kontrollerar medvetet en del av dessa faktorer. Det gör dem vetenskapligt användbara, men fjärmar dem samtidigt från komplexiteten i ett stort verkligt beslut.
Inom forskningen finns dessutom experiment med stora penningöverföringar där framför allt mottagarnas välbefinnande undersöks. Det är värdefullt, men besvarar en annan fråga. Även om pengar tydligt förbättrar mottagarens liv är det därmed ännu inte mätt om givaren blir lyckligare efteråt. Effekten för mottagaren och givarens lycka får vi inte förvandla till en enda framgångssiffra.
En stor förmögenhetsgåva kan kännas rätt för någon som länge har tänkt över den och känner sitt beslut väl. Den kan lika väl väcka tvivel. En hållbar, allmängiltig studie som påvisar en garanterad psykologisk fördel av detta finns inte bland de arbeten som undersökts här. Just därför vore det ohederligt att göra reklam med meningen att man kan köpa sig ett lyckligare liv genom att lämna vidare sin förmögenhet.
Vad betyder det för Tired of Wealth?
Idén bakom Tired of Wealth är öppet formulerad: Om någon av egen vilja vill ge bort en del av sin förmögenhet skulle jag faktiskt ta emot den. Det är ett ovanligt personligt erbjudande. Det är varken ett terapeutiskt koncept eller en vetenskapligt prövad metod för att öka välbefinnandet. Jag vill inte heller göra något sådant av det.
Just i ett projekt vars kärna är att frivilligt lämna vidare pengar lönar sig den uppdelningen. Forskningen kan förklara varför det ibland ger glädje att ge och vilka förutsättningar som kan vara viktiga för det. Den kan inte fatta beslutet åt någon. Och framför allt kan den inte belägga att en överföring till mig skulle ha samma effekt som en gåva till en vän, en känd hjälporganisation eller en person som valts ut i ett experiment.
Om människor ger bort något för att de vill, förblir det deras sak. Om de behåller sina pengar och köper sig något fint för dem, likaså. Frågan om vad som personligen får någon att lämna vidare är ytterligare en annan. Den behandlas i grannartikeln Varför människor över huvud taget ger bort förmögenheter.
Ett bra svar utan trollformel
Det bästa svaret på frågan i rubriken blir mindre spektakulärt än kaffekoppsmeningen från början. Att lägga pengar på andra kan i genomsnitt vara mer glädjande på kort sikt än en jämförbar utgift för en själv. Större förregistrerade experiment stöder det resultatet under lämpliga förutsättningar. Fritt val, en påtaglig effekt och upplevelsens art verkar spela en roll. Men forskningen är inte enhetlig i varje försök, och mycket förblir öppet om varaktiga effekter och stora gåvor.
Människor får glädjas åt att möjliggöra något för någon annan. De får lika gärna glädjas åt att äntligen själva äga något, uppleva något eller slippa betala något. Lycka är inget pris som vetenskapen delar ut för den moraliskt mest populära transaktionen.
Kanske är pengar intressanta just därför att de tillåter flera förnuftiga användningar samtidigt. Vilken av dem som är rätt för en människa avgör ingen enskild studie. Det avgör i första hand den människa som pengarna tillhör.
Källor
Dunn, Elizabeth W., Lara B. Aknin och Michael I. Norton (2008). ”Spending money on others promotes happiness”. Science, 319(5870), s. 1687-1688. https://doi.org/10.1126/science.1150952
Aknin, Lara B., Elizabeth W. Dunn, Jason Proulx, Iris Lok och Michael I. Norton (2020). ”Does spending money on others promote happiness? A registered replication report”. Journal of Personality and Social Psychology, 119(2), e15-e26. https://doi.org/10.1037/pspa0000191
Kim, Garam, Ingrid Adams, Malik Diaw, Mira Celly, Leif D. Nelson och Minah H. Jung (2022). ”Prosocial spending encourages happiness: A replication of the only experiment reported in Dunn, Aknin, and Norton (2008)”. PLOS ONE, 17(9), e0272434. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0272434
Aknin, Lara B., Elizabeth W. Dunn och Ashley V. Whillans (2022). ”The Emotional Rewards of Prosocial Spending Are Robust and Replicable in Large Samples”. Current Directions in Psychological Science, 31(6), s. 536-545. https://doi.org/10.1177/09637214221121100
Weinstein, Netta, och Richard M. Ryan (2010). ”When helping helps: Autonomous motivation for prosocial behavior and its influence on well-being for the helper and recipient”. Journal of Personality and Social Psychology, 98(2), s. 222-244. https://doi.org/10.1037/a0016984
Aknin, Lara B., Elizabeth W. Dunn, Ashley V. Whillans, Adam M. Grant och Michael I. Norton (2013). ”Making a difference matters: Impact unlocks the emotional benefits of prosocial spending”. Journal of Economic Behavior & Organization, 88, s. 90-95. https://doi.org/10.1016/j.jebo.2013.01.008
Stenlund, Säde, Yingchi Guo, Jason Rights, Ryan Dwyer och Elizabeth Dunn (2024). ”How spending decisions shape happiness in everyday life”. Communications Psychology, 2, artikel 124. https://doi.org/10.1038/s44271-024-00166-6