Föreställ dig att någon erbjuder dig en miljon euro. Fritt att förfoga över, utan någon uppenbar motprestation. Du kan tacka ja eller nej. Troligen skulle du ganska snabbt komma på saker du kunde göra med pengarna. Men kanske skulle du också fråga varför just du ska få dem, vad den andra förväntar sig av det och om en sådan gåva verkligen saknar villkor.
Låt oss byta perspektiv. Du är den människa som vill ge bort den här miljonen. Du har bestämt dig, eftersom beloppet verkar umbärligt för dina egna planer, eftersom du vill hjälpa någon eller helt enkelt för att du gillar idén. Sedan tar den andra emot pengarna, tackar och går därefter sin egen väg. Kanske gör hen något helt annat med dem än du hade föreställt dig. Skulle din gåva fortfarande kännas rätt?
Vid sådana frågor märker jag hur lite den rena summan berättar om en frivillig penningöverföring. För banken byter ett belopp kontoinnehavare. Mellan människor kan föreställningar följa med pengarna, om vem som är generös, vem som borde vara tacksam, vem som får bestämma och vad relationen ska betyda framöver. Ibland uppstår en ny frihet ur det. Ibland också en förväntan som ingen talade om i förväg.
En gåva består av mer än sitt värde
Inom forskningen har givande länge räknats som en social process. Sociologen Barry Schwartz beskrev i sin uppsats från 1967 att gåvor kan vara förknippade med föreställningar om mottagarens identitet och behov. Den som ger något visar därmed under vissa omständigheter också hur hen ser på den andra. Att ta emot en gåva kan därför betyda mer än att ta emot ett användbart föremål.
Senare undersökte Julie Ruth, Cele Otnes och Frédéric Brunel 1999 genom intervjuer och enkäter hur gåvor förändrar relationer. Deras arbete gäller främst vanliga gåvotillfällen. Men det visar varför relationen före överlämnandet, själva gåvan och känslorna efteråt måste betraktas tillsammans. En och samma gåva kan upplevas olika beroende på den tidigare historien och situationen.
Det går att förklara utan psykologiskt fackspråk. När en faster ger sin brorson pengar till körkortet ryms kanske ett uttryck för förtroende i det. När en affärspartner efter ett viktigt beslut plötsligt för över ett högt belopp uppstår en helt annan fråga om gåvans mening. Och när en förmögen människa överför en förmögenhet till en främmande person saknas kanske till och med den gemensamma historia genom vilken en gåva vanligen kan ordnas in.
Dessa situationer bör man inte vetenskapligt kasta ihop. Privata gåvor, stöd inom familjen, donationer till välgörenhet och ovanligt stora förmögenhetsöverföringar följer delvis andra regler och förväntningar. Forskningen ger goda ledtrådar om vissa mekanismer. Någon tillförlitlig psykologisk bruksanvisning för frivillig överföring av miljoner finns inte i den.
Vad den givande människan gör av beslutet
En gåva börjar ofta långt före själva överföringen. Någon funderar på hur mycket hen vill ge, till vad och till vem. Kanske är beslutet nära förknippat med självbilden. Man vill ta ansvar, stötta en människa, ge något tillbaka eller äntligen själv bestämma vad som händer med en del av förmögenheten.
Här spelar frivilligheten en viktig roll. Netta Weinstein och Richard Ryan undersökte i fyra studier från 2010 vilken betydelse självbestämda motiv och motiv som mer styrs av press har när man hjälper. Deras resultat talar för att frivilligt motiverad hjälp kan bli gynnsammare för givare och mottagare än hjälp som främst sker under press. Undersökningarna gäller olika former av prosocialt handlande, inga privata gåvor i miljonklassen.
Den skillnaden tycker jag är begriplig. Den som vill ge något kan uppleva beslutet som ett uttryck för sina egna värderingar. Den som känner sig pressad tar kanske på sig en förpliktelse som hen inombords tar avstånd från. Utifrån kan båda se nästan identiska ut. Överföringen avslöjar inte hur fritt beslutet kom till.
Även efter gåvan förblir givarens självbild viktig. Kanske vill hen fortsätta att ses som en pålitlig stöttepelare. Kanske har hen medvetet lämnat ifrån sig en del av sitt inflytande. Eller så märker hen först efteråt att en hittills välbekant roll har förändrats med pengarna. Sådana reaktioner är möjligheter, inga följder som automatiskt inträffar med en stor förmögenhet.
Den som är intresserad av varför människor över huvud taget lämnar vidare förmögenheter hittar de olika drivkrafterna i artikeln Varför människor över huvud taget ger bort förmögenheter. Här intresserar mig vad som händer när önskan faktiskt har blivit en handling.
Mottagaren har en egen föreställning om den goda gåvan
Vi överskattar lätt hur exakt vi vet vad en annan människa har användning för. Även vid vanliga gåvor skiljer sig de inblandades perspektiv åt. Francesca Gino och Francis Flynn visade i fem studier från 2011 att mottagare ofta uppskattade konkret önskade gåvor mer än givarna trodde. Givarna ansåg att överraskningar de själva valt ut ibland vittnade om särskild omtanke, medan mottagarna värderade konkreta önskningar högre. I ett av experimenten undersöktes också pengar som gåva.
En metaanalys från 2024 sammanfattade 153 undersökta effekter från 114 studier i 29 publikationer. Den bekräftar att givare och mottagare systematiskt kan värdera gåvor olika. Samtidigt pekar den medvetet på luckor i forskningen, till exempel när det gäller gåvor inom familjen och kulturella skillnader. Inte heller denna omfattande översikt gör experiment om vanliga gåvor till en förutsägelse för stora privata förmögenhetsöverföringar.
Med pengar ligger en extra lockelse just i att de lämnar många användningsmöjligheter öppna. En mottagare kan förverkliga en egen idé med dem, betala skulder eller till att börja med inte göra något alls. Ur givarens perspektiv verkar det kanske förvånansvärt ospektakulärt. Ur mottagarens perspektiv kan den nya beslutsfriheten vara det egentliga värdet.
Tänk dig en pappa som lämnar pengar till sin vuxna dotter så att hon ska kunna köpa en lägenhet. Hon vill i stället först avsluta sina studier och låta summan vara orörd tills dess. Var gåvan lyckad? Den som bara ser till det omedelbara lägenhetsköpet skulle kunna bli besviken. Den som ser dotterns större handlingsfrihet ser kanske just där meningen. Det är ett tankeexempel. Det visar att givare och mottagare kan definiera framgång olika, även när båda har goda avsikter.
Tacksamhet och känslan av att vara skyldig något
Det kanske mest komplicerade stället börjar ofta med en artig mening: ”Det här kommer jag aldrig att glömma.” Den kan uttrycka äkta glädje. Men den kan också låta förstå att mottagaren framöver ser sig själv som skyldig.
Psykologiskt är tacksamhet och upplevd förpliktelse inte identiska. Cong Peng, Rob Nelissen och Marcel Zeelenberg undersökte denna skillnad i tre studier som publicerades 2018. Deras resultat tyder på att tacksamhet snarare är förknippad med önskan om närhet, medan en känsla av skuld särskilt kan motivera till att återgälda en mottagen tjänst.
Redan Philip Watkins och kolleger fann i två scenariostudier att tydligare kommunicerade förväntningar på en motprestation kan öka känslan av förpliktelse och minska tacksamheten. Dessa arbeten undersökte känslor efter tjänster och gåvor, inte överföring av mycket stora förmögenheter. Ändå hjälper de oss att förstå en ofta förbisedd spänning.
Någon kan bli uppriktigt glad och samtidigt undra hur hen nu ska bete sig. Måste hen regelbundet berätta vad hen gör med pengarna? Räcker ett vanligt tack? Får hen senare fatta ett beslut som givaren ogillar? Och vad händer om hen över huvud taget inte vill ha någon närmare personlig relation?
Ibland uppstår känslan av förpliktelse trots att givaren faktiskt inte förväntar sig något. Mottagaren tolkar situationen genom egna erfarenheter eller samhälleliga föreställningar. Omvänt kan någon säga ”utan villkor” och ändå reagera med besvikelse när den andra sedan handlar självständigt. Båda sidor kan alltså missförstå sina förväntningar, utan att medvetet vara oärliga.
Tacksamhet går inte att beställa på ett pålitligt sätt. Den som gör den till en tyst förutsättning för en gåva har kanske ändå bifogat en motprestation till överföringen, även om den inte syns på något kontoutdrag.
Vad betyder det egentligen att fritt förfoga över gåvopengar?
Ett belopp kan helt och hållet tillhöra mottagaren och ändå psykologiskt vara belastat med andras förväntningar. Det avgörande är inte bara vilka villkor som har avtalats tydligt. Ibland räcker det att den givande människan regelbundet frågar, ger råd med särskilt eftertryck eller tydligt visar sin besvikelse.
En undersökning av Netta Weinstein, Cody DeHaan och Richard Ryan från 2010 är belysande för detta. I tre studier reagerade människor mer positivt på hjälp när de tillskrev hjälparna frivilliga snarare än pliktdrivna motiv. Det visade sig bland annat i tacksamhet och upplevd närhet. Studierna arbetade med beskrivna hjälpsituationer, varför jag inte skulle härleda några fasta regler för förmögenhetsgåvor ur dem.
Ytterligare ett teoretiskt perspektiv ger Arie Nadler. Hans modell om hjälp och maktförhållanden från 2002 undersöker hur hjälp mellan grupper kan stabilisera eller utmana befintliga hierarkier. Hjälp kan göra det möjligt att handla själv. I vissa konstellationer kan den dock också befästa beroende. Nadlers modell gäller relationer mellan grupper, inte privata gåvor mellan två människor. Som tankeställare är distinktionen ändå värdefull.
För en stor privat gåva skulle jag ta med mig en enkel fråga ur detta: Vem bestämmer efter överlämnandet hur mottagaren utformar sitt liv? Om givaren vill fortsätta att påverka varje viktigt beslut kan det avsevärt begränsa den nya ekonomiska friheten. Om båda inblandade respekterar varandras gränser öppnar samma summa andra möjligheter.
Det gäller också omvänt. En mottagare får vara glad över sin ekonomiska frihet och ändå söka kontakt med givaren. Närhet blir inte värdelös för att en av de inblandade har mer pengar. Den bör bara inte behandlas som ett outtalat pris för gåvan.
När relationen förändras först efteråt
Före överföringen talas det ofta om möjligheter. Efter överföringen börjar vardagen. Ur en enstaka handling kan ett varaktigt minne växa fram, ur en ovanlig kontakt kanske en vänskap. Men det kan lika gärna stanna vid ett enda möte. Forskningen känner inte till någon allmän regel enligt vilken pengar automatiskt förbättrar relationer.
Det redan nämnda arbetet av Ruth, Otnes och Brunel gör tydligt att en gåvas betydelse kan förändras över tid. En gåva som först väckte glädje förknippas kanske senare med en viss förpliktelse. En hjälp som först kändes främmande kan däremot i efterhand framstå som ett avgörande stöd. Människor värderar inte erfarenheter bara i det ögonblick de sker.
Hur komplicerade sådana processer kan bli i familjer visar en kvalitativ undersökning publicerad i oktober 2026 av Marta Olcoń-Kubicka. Hon analyserar, utifrån familjeintervjuer och gruppsamtal, hur polska familjer förenar stöd till vuxna barn med önskan om självständighet. Diskret kommunikation och olika tolkningar av vad som tillhör vem kan där hjälpa till att hantera spänningar. Undersökningen gäller ett visst socialt och nationellt sammanhang. Dess resultat är därför ingen allmän modell för alla familjer, allra minst för gåvor till främmande människor.
Särskilt intressant tycker jag att tanken är att de inblandade efter en överföring kanske först måste lära sig vilken relation de nu egentligen har till varandra. Var det ett engångsstöd? Har ett mer långsiktigt ansvar uppstått? Kommer mottagaren framöver att mötas av förväntningar på hur hen lever? Sådana frågor försvinner inte nödvändigtvis för att pengarna redan har kommit fram.
Vad forskningen kan säga om en gåvas makt
En gåva behöver inte kräva någon motprestation för att utöva inflytande. Ulrike Malmendier och Klaus Schmidt visade i ett experiment publicerat 2017 att även små gåvor kan påverka beslut till förmån för en givare, trots att försökspersonerna förstod hens avsikt. Undersökningen handlade specifikt om situationer i näringsliv och politik, där tredje parters intressen kan beröras.
Resultatet förtjänar uppmärksamhet, men också en tydlig avgränsning. En gåva i en affärsmässig beslutsmiljö kan inte likställas med en privat frivillig förmögenhetsöverföring. Experimentet belägger varken att varje mottagare går att påverka eller att privata gåvor oundvikligen är dolda maktmedel. Det visar bara att en gåvas sociala verkan kan sträcka sig bortom dess ekonomiska motvärde.
Ett stort belopp gör denna fråga särskilt synlig. Inte nödvändigtvis för att varje extra nolla automatiskt skapar mer manipulation. Snarare kan överföringen möjliggöra beslut som mottagaren tidigare saknade egna medel för. Ju större förändringen av mottagarens livsomständigheter är, desto viktigare kan tydliga föreställningar bli om var den ena människans beslut slutar och den andras självbestämmande börjar.
Två människor får känna olika saker
Den givande människan kan känna lättnad efter överlämnandet. Mottagaren kan först vara överväldigad. Den ena ser en bra avslutning, medan den andra först sorterar frågor. Kanske är båda lyckliga. Kanske är de det vid olika tidpunkter. Något gemensamt känslomässigt resultat går inte att läsa ut av kontorörelsen.
Just därför vore det fel att enbart bedöma beslutet efter om givaren efteråt är mer nöjd. Den frågan har vi redan betraktat separat i artikeln Gör det lyckligare att ge bort pengar än att spendera dem?. Dagens fråga kräver mer: Den inbegriper den människa vars liv skulle kunna förändras genom gåvan.
Även tidpunkten förtjänar uppmärksamhet. Den som lämnar vidare en förmögenhet medan hen lever kan kanske själv uppleva följderna. Men det betyder inte att mottagaren är skyldig att göra sin utveckling till en fortlöpande uppvisning för givaren. Möjligheten att få uppleva något och ett anspråk på det är två olika saker.
Vad det betyder för Tired of Wealth
Min idé bakom Tired of Wealth är ovanligt enkel. Mitt erbjudande till mycket förmögna människor är öppet: Jag är själv beredd att ta emot en förmögenhet som de frivilligt vill ge bort. Jag menar det på allvar. Öppenheten i idén står samtidigt för dess torra humor. Jag kommer inte att låtsas att pengar är helt ointressanta för mig.
Men de psykologiska övervägandena i den här artikeln gäller naturligtvis också för mitt eget erbjudande. En möjlig gåva vore ett personligt beslut mellan två inblandade. Den skulle varken bevisa min särskilda moraliska lämplighet eller befria givaren från några inre påfrestningar. Ingen är skyldig mig pengar för att hen är rik, och ingen behöver köpa sig en ny relation till mig genom en överföring.
Om en konkret möjlighet skulle växa fram ur en seriös kontakt skulle dessutom de juridiska och skattemässiga frågorna, medlens ursprung och den ordinarie överföringsvägen behöva klargöras med oberoende professionellt stöd. En webbplats och en vänlig tanke ersätter inte den processen. För artikeln är dock en annan fråga viktigare: Kan två människor fatta ett frivilligt beslut utan att ge pengarna en osynlig förpliktelse på köpet?
Det går inte att besvara i förväg för varje konstellation. Jag skulle åtminstone förvänta mig att man talar öppet om avsikter och möjliga förväntningar. Att ett nej förblir tillåtet. Och att en på allvar genomförd gåva inte i efterhand blir ett instrument för personlig kontroll. Det är mina måttstockar för ett respektfullt förhållningssätt, ingen vetenskapligt bevisad garanti för framgång.
Vad som finns kvar efter överföringen
Den som ger bort pengar förlorar ett visst belopp och vinner kanske känslan av att själv ha bestämt något. Den som får dem vinner ekonomiska möjligheter och måste kanske först ta reda på vad de betyder för det egna livet. Däremellan finns en relation, vare sig den är välbekant, ny, nära eller begränsad till ett enda möte.
Forskningen visar att gåvor kan föra med sig mer än ekonomiskt värde. De kan väcka tacksamhet, uttrycka tillhörighet, skapa förpliktelser eller förändra befintliga roller. Vilken av dessa verkningar som överväger vid en konkret stor gåva går inte att förutsäga tillförlitligt utifrån detta. Därtill är människor, omständigheter och de undersökta formerna av givande för olika.
Kanske är det det ärligaste slutet på den här artikelserien. Om förmögenhet går det att räkna, jämföra och undersöka mycket. Så snart en människa frivilligt lämnar något av den till en annan kvarstår en fråga som ingen siffra kan besvara: Vad gör de två av det här beslutet?
Pengarna har då bytt ägare. Hur de inblandade umgås med varandra efteråt bestämmer de själva.
Källor
Schwartz, Barry (1967). ”The Social Psychology of the Gift”. American Journal of Sociology, 73(1), s. 1-11. https://doi.org/10.1086/224432
Ruth, Julie A., Cele C. Otnes och Frédéric F. Brunel (1999). ”Gift Receipt and the Reformulation of Interpersonal Relationships”. Journal of Consumer Research, 25(4), s. 385-402. https://doi.org/10.1086/209546
Weinstein, Netta, och Richard M. Ryan (2010). ”When helping helps: autonomous motivation for prosocial behavior and its influence on well-being for the helper and recipient”. Journal of Personality and Social Psychology, 98(2), s. 222-244. https://doi.org/10.1037/a0016984
Gino, Francesca, och Francis J. Flynn (2011). ”Give them what they want: The benefits of explicitness in gift exchange”. Journal of Experimental Social Psychology, 47(5), s. 915-922. https://doi.org/10.1016/j.jesp.2011.03.015
Freling, Ryan E., Melanie Moore Koskie, Traci H. Freling, Julie G. Moulard och Jody L. Crosno (2024). ”Exploring gift gaps: A meta-analysis of giver–recipient asymmetries”. Psychology & Marketing, 41(6), s. 1318-1332. https://doi.org/10.1002/mar.21981
Peng, Cong, Rob M. A. Nelissen och Marcel Zeelenberg (2018). ”Reconsidering the roles of gratitude and indebtedness in social exchange”. Cognition and Emotion, 32(4), s. 760-772. https://doi.org/10.1080/02699931.2017.1353484
Watkins, Philip C., Jason Scheer, Melinda Ovnicek och Russell Kolts (2006). ”The debt of gratitude: Dissociating gratitude and indebtedness”. Cognition and Emotion, 20(2), s. 217-241. https://doi.org/10.1080/02699930500172291
Weinstein, Netta, Cody R. DeHaan och Richard M. Ryan (2010). ”Attributing autonomous versus introjected motivation to helpers and the recipient experience: Effects on gratitude, attitudes, and well-being”. Motivation and Emotion, 34(4), s. 418-431. https://doi.org/10.1007/s11031-010-9183-8
Nadler, Arie (2002). ”Inter–Group Helping Relations as Power Relations: Maintaining or Challenging Social Dominance Between Groups Through Helping”. Journal of Social Issues, 58(3), s. 487-502. https://doi.org/10.1111/1540-4560.00272
Olcoń-Kubicka, Marta (2026). ”Managing ambivalence: Relational work in financial support between parents and adult children”. Journal of Consumer Culture, publicerad online före tryck 12 oktober 2026. https://doi.org/10.1177/14695405261495004
Malmendier, Ulrike, och Klaus M. Schmidt (2017). ”You Owe Me”. American Economic Review, 107(2), s. 493-526. https://doi.org/10.1257/aer.20140890