Föreställ dig en kvinna som under många år har byggt upp en betydande förmögenhet. Hennes vuxna barn har sedan länge klarat sig själva. Ett av dem skulle nu kunna behöva stöd, eftersom en nystart i yrkeslivet står för dörren. Mamman funderar på om hon redan i dag ska föra över en del av sin förmögenhet. Det vore möjligt att låta allt gå i arv senare. Då skulle hon tills vidare slippa ta itu med vissa frågor. Men kanske skulle just stödet i det här ögonblicket förändra särskilt mycket.
Det som intresserar mig i den tanken är mindre hur stor gåvan blir. Det avgörande är först och främst tidpunkten. Den som ger medan hen lever fattar ett beslut och kan sedan få se hur andra hanterar de möjligheter som har öppnats. Det låter glädjande, men för också med sig osäkerhet. En gåva kan tas emot, användas annorlunda än man hoppades eller till och med avvisas. Och givaren måste förlika sig med att pengarna efter överföringen tillhör en annan människa.
Sådana överväganden spelar en annan roll vid större förmögenheter än vid en tillfällig födelsedagspresent. Det kan handla om ekonomiskt oberoende, långsiktiga relationer och den egna livsplanen. Något allmänt svar på om man hellre bör ge tidigt eller senare ger psykologin inte. Men den kan förklara varför att ge medan man lever är något eget, och varför glädjen i det ofta hänger ihop med att släppa taget.
Tidpunkten hör till beslutet
Ett arv och en gåva under livstiden kan utåt sett gälla samma tillgång. Men de når de inblandade i olika situationer. Ett arv når mottagaren efter ett dödsfall. En gåva kan knyta an till ett helt konkret nuvarande behov, och ägaren kan förklara beslutet personligen. Det förändrar inte bara tidpunkten då pengarna kommer, utan kanske också den betydelse båda sidor ger dem.
Ekonomen Kathleen McGarry undersökte i en studie publicerad 1999 ekonomiska överföringar från föräldrar till vuxna barn samt planerade arv. I de amerikanska data som analyserades fick barn med lägre aktuell inkomst oftare stöd under föräldrarnas livstid, medan den planerade fördelningen av kvarlåtenskapen snarare tenderade mot lika delar. Arbetet diskuterar varför föräldrar reagerar på kortsiktiga inkomstskillnader, men bara i begränsad mån kan känna till sina barns långsiktiga förhållanden.
Undersökningen säger varken att varje föräldrapar handlar efter detta mönster eller belägger att det gör en lyckligare att ge medan man lever. Den visar något jordnära: Mottagarens aktuella behov kan utlösa ett annat beslut än en senare fördelning av förmögenheten. Tiotusen euro under en svår utbildning kan fylla en helt annan funktion än samma summa flera årtionden senare. Vid mycket stora belopp gäller tidsfrågan också, även om det inte finns något identiskt dataunderlag för det.
Den som ger medan hen lever kan dessutom besvara frågor direkt. Vad är anledningen? Är överföringen förknippad med villkor? Vad ska få hända med gåvan? Ett senare testamente kan uttrycka önskemål, men det möjliggör inget samtal med mottagaren längre. Omvänt kan just det samtalet vara obehagligt, eftersom föreställningar som hittills förblivit outtalade då kommer i dagen.
Att själv få uppleva effekten
En väsentlig skillnad ligger i att man inte bara hoppas på en framtida effekt, utan kan följa en pågående utveckling. Kanske gör pengarna det möjligt att ta steget till en ny bostad, en yrkesförändring eller att finansiera en idé. Kanske visar det sig också att pengarna främst skapar lugn, eftersom en börda försvinner. Resultatet behöver inte vara spektakulärt för att vara viktigt för mottagaren.
Lara Aknin och hennes kolleger undersökte i två studier från 2013 under vilka förutsättningar pengar som läggs på andra är förknippade med positiva känslor. Det avgörande resultatet: Den upplevda egna effekten spelade roll. I ett experiment med verkliga insamlingsuppmaningar gick en högre donation bara hand i hand med större lycka när organisationen förklarade hur pengarna skulle förbättra en mottagares liv.
Det är en intressant hänvisning till betydelsen av synliga följder, men inget bevis för att någon efter en stor privat förmögenhetsöverföring blir lyckligare på lång sikt. Experimenten gällde mindre belopp och andra sammanhang. Just den gränsen bör man inte förbigå. Känslan av att se en effekt kan vara ett motiv. Om den konkreta gåvan faktiskt är bra för alla inblandade går inte att härleda ur det.
Och även ett synligt resultat behöver inte se ut som givaren föreställt sig. Den som för över pengar till en utbildning upplever kanske att mottagaren väljer en helt annan väg. Den som vill underlätta en anhörigs vardag ser kanske ingen stor vändpunkt i livet, utan helt enkelt mindre oro. Sådana resultat kan göra en nöjd, besviken eller båda samtidigt. Så snart ett beslut ligger hos den andra går dess förlopp inte längre att styra som ett eget projekt.
Att lämna något vidare medan den egna historien fortfarande pågår
Inom utvecklingspsykologin finns begreppet generativitet för behovet av att lämna vidare något som sträcker sig bortom den egna personen. Dan McAdams och Ed de St. Aubin beskrev 1992 en modell som för samman personliga önskningar, samhällets förväntningar, omsorg, konkreta handlingar och berättelsen om det egna livet. Det handlar om mycket mer än att lämna vidare pengar. Människor kan förmedla kunskap, ta ansvar, stötta barn när de växer upp eller skapa något för senare generationer.
En forskningsöversikt av Feliciano Villar, Rodrigo Serrat och Michael Pratt publicerad 2023 gick igenom 265 arbeten om generativitet på äldre dagar. Den visar att äldre människor kan bidra till familj och samhälle i många former. Författarna pekar samtidigt på metodologiska och kulturella luckor i forskningen. Av detta går det inte att härleda någon särskild psykologisk plikt för förmögna äldre människor att ge bort sin förmögenhet.
Tanken hjälper ändå till att förstå en aspekt av givandet. För en del människor är det viktigt att en del av det de har byggt upp fortsätter att verka i andra händer medan de själva lever. Kanske vill de förklara varför just en viss människa eller ett visst projekt ligger dem varmt om hjärtat. Kanske vill de få uppleva att deras värderingar inte bara finns i minnen, utan faktiskt möjliggör något.
Ett arv behöver därför inte börja först efter döden. Det kan ta form redan under livstiden. Men generativitet kräver ingen stor ekonomisk gåva. Hög ålder gör inte heller en människa automatiskt mer generös. Det förblir en möjlig personlig betydelse, inget föreskrivet kapitel i livet.
När pengarna är borta tillhör beslutet någon annan
På den här punkten blir ämnet intressant. Den som ger bort något fattar först själv ett fritt beslut. Därefter måste hen acceptera att en annan människa lever med möjligheterna. Erfarenheten är särskilt tydlig när givare och mottagare förblir i nära kontakt. Då ser man inte bara de framgångar man hoppades på, utan kanske också beslut som man själv skulle ha fattat annorlunda.
Frågan om självbestämmande är psykologiskt inte alls oviktig. Netta Weinstein och Richard Ryan undersökte i fyra studier från 2010 hur självbestämda och mer kontrollerade motiv vid hjälpsamt beteende hänger samman med hjälparnas och mottagarnas välbefinnande. Fritt vald hjälp visade gynnsammare samband än hjälp som gavs under press eller av kontrollerade motiv. Undersökningarna gällde vardagliga hjälphandlingar, inga stora privata förmögenhetsöverföringar.
För vårt ämne ger det upphov till en rimlig fråga, men ännu inget färdigt studieresultat: Kan jag ge utan att sedan betrakta varje beslut som mottagaren fattar som en fortsättning på mitt eget beslut? Den som knyter en gåva till en viss användning bör uttala den förväntan öppet. Den som vill ge villkorslöst måste räkna med att den andra själv prioriterar. Outtalade villkor är den obehagligaste varianten. Mottagaren märker då kanske först efter överföringen att den förmenta friheten trots allt kom med en osynlig bruksanvisning.
Det behöver inte sluta i gräl. Människor kan komma överens om mål, respektera gränser och nå mycket goda resultat. Men det hjälper att inte förväxla önskan om en viss effekt med rätten till varaktig kontroll. Det ena är ett begripligt personligt intresse. Det andra förändrar gåvans karaktär.
Familjer kan förstå samma gåva olika
Särskilt i familjer tillkommer den gemensamma historien till pengarna. Ett vuxet barn upplever ett stöd kanske som ett uttryck för förtroende. Ett syskon upplever det som särbehandling. Föräldrarna ser en tillfällig hjälp, medan mottagaren redan känner en förändrad förväntan på hur hen ska leva. Ingen av dessa tolkningar behöver förutsätta ond avsikt.
En kvalitativ studie av Liliana Sousa och kolleger från 2010 undersökte 55 beskrivna arvssituationer från 43 inblandade, bland dem anhöriga och yrkesverksamma. Forskarna beskrev olika motivlägen, från familjesolidaritet till önskan om likabehandling, ömsesidighet och egenintresse. Undersökningen var explorativ och genomfördes i Portugal. Den mäter ingen allmän frekvens av konflikter i förmögna familjer, men gör det begripligt hur olika de inblandade kan tolka ett överlämnande.
Just vid gåvor under livstiden består relationen efter beslutet. Det är deras styrka och ibland deras svårighet. Man kan tala med varandra, rätta till missförstånd och tillsammans glädjas åt en utveckling. Men man kan också i flera år minnas en gåva när en konflikt senare uppstår. Den som får pengar vill kanske helt medvetet undvika att behöva vara tacksam för dem hela livet. Den som ger vill kanske inte uppleva att den egna hjälpen räknas som självklar.
I artikeln Rika föräldrar, vuxna barn: Hur mycket hjälp är för mycket? handlar det närmare om denna särskilda relation. För frågan om tidpunkten räcker insikten att en tidig överföring inte automatiskt är den enklare överföringen. Den låter bara de inblandade uppleva följderna tillsammans.
Det egna utrymmet räknas fortfarande
Ett beslut kan verka generöst och ändå komma vid fel tidpunkt. Förmögenhet är ofta bunden, framtiden osäker och det egna livet förknippat med åtaganden. Frågan om någon vill ge bort något bör därför inte köras över av önskan om ett fint ögonblick av givande. Den som senare själv kan bli beroende av pengarna har goda skäl att vara försiktig. Det är ingen karaktärssvaghet.
Kathleen McGarrys arbeten om överföringar inom familjen visar att tidpunkten för faktisk hjälp beror på konkreta omständigheter. Av det följer ingen allmän anvisning om att ge tidigt. Inte heller tanken att man fortfarande kan påverka och uppleva effekten gör en överföring automatiskt meningsfull. Ibland är det mer rätt att medvetet vänta eller inte ge bort något alls.
En ytterligare punkt förbises lätt vid stora förmögenheter: Även när ett belopp objektivt verkar umbärligt kan ägandet av det betyda trygghet, oberoende eller personlig historia för ägaren. Den betydelsen försvinner inte genom ett beräknat överskott. Den som tar den på allvar fattar kanske ett annat beslut än den som bara tittar på siffror.
Vid ett sådant beslut skulle det därför intressera mig hur fritt det känns för givaren. Handlar hen av egen övertygelse, eller för att familj, offentlighet eller ett självvalt ideal skapar press? En frivillig gåva behöver rätten att bestämma sig emot den. Annars blir generositet snabbt en roll som man ska fylla.
Tanken att själv få vara med
I Tired of Wealth ligger en mycket enkel tanke bakom det ovanliga erbjudandet: Den som frivilligt vill ge bort en förmögenhet kan också fundera på att lämna den till en annan människa, så länge båda själva kan fatta och uppleva det beslutet. Jag säger öppet att jag vore beredd att ta emot en sådan privat gåva. Det ligger varken något anspråk på andras pengar i det eller något löfte om att en överföring garanterar någon ett bättre liv.
Just tidpunkten gör föreställningen intressant. Givaren skulle inte behöva hänvisa till en avlägsen framtid. Hen skulle kunna förklara sin avsikt personligen och själv avgöra om hen verkligen vill göra det. Lika väl vore ett nej helt tillräckligt. Projektet är ju ingen vetenskapligt utvecklad metod för att skapa välbefinnande genom förmögenhetsöverföring. Det är ett ovanligt erbjudande från en verklig människa.
Den som vill fundera djupare över de olika skälen att ge hittar en bredare betraktelse av motiven i artikeln Varför människor över huvud taget ger bort förmögenheter. Frågan om rätt tidpunkt förblir dock personlig. Den hänger på vad någon vill uppleva och vilka friheter hen faktiskt kan unna mottagaren.
Nuet går inte att ta igen
En senare förmögenhetsövergång kan vara meningsfull och välreglerad. En gåva under livstiden öppnar något annat: De inblandade kan tala med varandra, förstå beslutet tillsammans och uppleva dess följder i samma liv. Därmed blir tidpunkten en del av gåvans betydelse.
Men det finns inte heller något skäl att göra en kapplöpning av den möjligheten. Den som ger bort något för tidigt, bara för att få se en effekt, kan förbise sina egna behov. Den som bara vill ge om mottagaren sedan går exakt den väg man väntat sig märker kanske att hen snarare ville finansiera ett projekt än ge fritt. Båda är frågor som man får ställa sig före en stor överföring.
Kanske ligger det särskilda med att ge medan man lever i att man inte behöver nöja sig med en föreställning. Man kan uppleva hur pengar får betydelse för en annan människa. Men man måste också tillåta att den betydelsen skiljer sig från ens egen. Tidpunkten kan man välja själv. Historien som uppstår därefter tillhör inte längre en ensam.
Källor
McGarry, Kathleen (1999). ”Inter vivos transfers and intended bequests”. Journal of Public Economics, 73(3), s. 321-351. https://doi.org/10.1016/S0047-2727(99)00017-1
Aknin, Lara B., Elizabeth W. Dunn, Ashley V. Whillans, Adam M. Grant och Michael I. Norton (2013). ”Making a difference matters: Impact unlocks the emotional benefits of prosocial spending”. Journal of Economic Behavior & Organization, 88, s. 90-95. https://doi.org/10.1016/j.jebo.2013.01.008
McAdams, Dan P., och Ed de St. Aubin (1992). ”A theory of generativity and its assessment through self-report, behavioral acts, and narrative themes in autobiography”. Journal of Personality and Social Psychology, 62(6), s. 1003-1015. https://doi.org/10.1037/0022-3514.62.6.1003
Villar, Feliciano, Rodrigo Serrat och Michael W. Pratt (2023). ”Older age as a time to contribute: a scoping review of generativity in later life”. Ageing & Society, 43(8), s. 1860-1881. Publicerad online 2021. https://doi.org/10.1017/S0144686X21001379
Weinstein, Netta, och Richard M. Ryan (2010). ”When helping helps: Autonomous motivation for prosocial behavior and its influence on well-being for the helper and recipient”. Journal of Personality and Social Psychology, 98(2), s. 222-244. https://doi.org/10.1037/a0016984
Sousa, Liliana, Ana Raquel Silva, Liliana Santos och Marta Patrão (2010). ”The family inheritance process: motivations and patterns of interaction”. European Journal of Ageing, 7(1), s. 5-15. https://doi.org/10.1007/s10433-010-0139-3