En människa för över pengar och vill otvetydigt att ingen ska få veta hens namn. En annan går med på att bli nämnd offentligt. En tredje berättar för vänner om sin gåva, men ber att summan förblir privat. Vem av de tre handlar mest generöst?
En vanlig föreställning ger snabbt ett svar: Den tysta gåvan är den ärligaste, eftersom ingen kan få applåder för den. Det låter först rimligt. Men det utelämnar att även diskret givande har personliga skäl, och att offentligt erkännande kan tjäna en sak. Framför allt känner vi inte en människas motiv bara för att vi vet om hens namn står på en webbplats.
Därför intresserar mig mindre den moraliska värderingen av ett publicerat namn än frågan om vad synlighet gör med en gåva. Vem vill givaren visa något för? Vad betyder det för mottagaren när en gåva blir känd? Och går det verkligen att utläsa ur experiment, där människor ger mer pengar när de observeras, om andras välbefinnande är viktigt för dem? Just den sista frågan besvaras betydligt försiktigare i forskningen än man skulle tro efter en del rubriker.
Synlighet har flera nivåer
När det gäller anonymitet tänker man gärna på två möjligheter: Antingen står namnet under, eller så gör det inte det. I verkligheten kan en gåva bli synlig i helt olika grad. Ibland vet bara mottagaren vem den kommer från. Ibland får en organisation eller enskilda förtrogna veta det, medan givaren förblir okänd för offentligheten. I en annan variant är namnet känt, men varken summan eller den exakta anledningen. Ytterligare andra människor förknippar medvetet en gåva med sin person och talar öppet om den.
Det är mer än en teknisk detalj. Den som privat ger något till en närstående person kan mycket väl bli sedd och uppskattad, även om ingen utomstående får veta om det. Den som däremot stöder en organisation vill kanske ha en offentlig bekräftelse, utan att stå i någon personlig relation till dem som senare gynnas. Och vid privata stora gåvor kan namn, belopp och bakgrund vara känsliga uppgifter för båda sidor.
För den psykologiska frågan bör vi därför skilja mellan önskan att bli sedd av mottagaren, önskan om erkännande i den egna omgivningen och en bred offentlighet. Dessa former kan fylla olika funktioner. Deras effekter kan inte heller vetenskapligt översättas till varandra utan vidare.
Vad händer när andra tittar på?
Ett särskilt åskådligt fältexperiment kommer från ekonomen Adriaan Soetevent. För hans undersökning publicerad 2005 varierades insamlingsmetoderna slumpmässigt i 30 nederländska kyrkor under 29 veckor. Med stängda påsar kunde den närmaste omgivningen inte se den enskilda gåvan. Med öppna insamlingskorgar gick det att se vad grannarna lade i och hur mycket som redan hade samlats in.
Vid kollekter för externa ändamål steg bidragen med den synliga varianten först med ungefär tio procent. Effekten avtog dock med tiden. Vid interna ändamål fanns ingen motsvarande effekt. Redan denna enda studie visar hur mycket situationen, typen av insamling och tidsperioden spelar in. Öppenhet förändrade beteendet under vissa förutsättningar, men inte alls alltid.
Viktig är ytterligare en begränsning: Den som tittar ned i en öppen korg ser också hur mycket andra ger. Studien låter därför inte varje effekt entydigt föras tillbaka på önskan om ett gott rykte. Även information om ändamålet eller andras beteende kan påverka beslut. Och naturligtvis får vi ingenting veta om hur en människa skulle besluta som skulle kunna ge en främling flera miljoner euro.
Ändå ställer experimentet en lockande fråga. Varför kan det göra skillnad om andra observerar vår generositet? Uppenbarligen påverkar den sociala omgivningen inte bara vad vi tycker om en handling, utan under vissa omständigheter också hur mycket vi faktiskt gör.
Den egna personen blir en del av signalen
Dan Ariely, Anat Bracha och Stephan Meier undersökte i ett experimentellt arbete publicerat 2009 den så kallade imagemotivationen. Med det menas intresset av att uppfattas positivt av andra. Forskarna visade att synlighet kan spela roll vid prosocialt beteende, alltså handlingar till förmån för andra. De undersökte också hur ekonomiska incitament kan förändra detta motivs verkan.
Tanken bakom är tillräckligt enkel: En handling kan inte bara gagna andra, utan också förmedla något om den som handlar. Den som ger pengar offentligt kan därmed framstå som generös, engagerad eller ansvarsfull. Det är först och främst en möjlig social verkan. Den säger ännu inte om hjälpen därför är mindre allvarligt menad.
James Andreoni och Ragan Petrie undersökte redan 2004 i laboratorieexperiment hur bidragen till en kollektiv nyttighet förändras när andra får information om bidragsgivarnas identitet och om bidragens storlek. Särskilt kombinationen av de båda påverkade beteendet tydligt. Forskarna prövade också varianter som liknade typiska former av offentligt erkännande av givare.
Det är metodologiskt belysande, men ett laboratoriebidrag till en kollektiv nyttighet är ännu ingen privat förmögenhetsöverföring. Framför allt bör man inte automatiskt behandla en gåvas möjliga effekt på ryktet som bevis för en dold beräkning. Människor kan samtidigt glädjas åt att hjälpa någon och gärna räknas som hjälpsamma. De två motiven motsäger inte nödvändigtvis varandra.
När namnet kommer upp på givarlistan
En undersökning av Dean Karlan och Margaret McConnell har fört ämnet närmare praktiken vid insamlingar till välgörenhet. I ett fältexperiment publicerat 2014 med en ideell studentorganisation ledde erbjudandet om offentligt erkännande till högre donationer. Författarna kombinerade fältstudien med ett laboratorieexperiment för att skilja mellan önskan om ett bättre eget anseende och föreställningen att man genom sitt eget synliga givande kan få andra att donera. Deras resultat stödde framför allt betydelsen av social självframställning.
Det får man gärna erkänna, utan att göra en förödande dom över deltagarna av det. I ett sådant experiment förändrar ett offentligt tack beteendet. Om en enskild givare därför inte hade gett något utan tacket, eller hur hen tänker om sitt handlande, går inte att utläsa av det. Studien beskriver genomsnittliga effekter i en viss miljö, inga fullständiga personlighetsprofiler.
Intresset av erkännande är dessutom inte begränsat till förmögna människor. Den som investerar tid, stöder en förening eller ger synlig hjälp kan också gärna uppleva att det uppmärksammas. Vid stora förmögenheter drar samma sociala dynamik kanske mer uppmärksamhet till sig. Men dess psykologiska mekanismer blir inte automatiskt helt andra för det.
Offentlighet kan vara till nytta och samtidigt obekväm
Ett publicerat namn kan åstadkomma mer än en vänlig klapp på axeln. När en känd person offentligt talar om sitt stöd uppmärksammar hen kanske ett ändamål som annars skulle få föga uppmärksamhet. Den som finansierar ett projekt kan också vilja stå för att hen har tagit ansvar. Offentligt givande kan inspirera andra, väcka frågor eller möjliggöra en diskussion om hur medlen används.
Det är en tänkbar funktion av offentlighet, ingen allmän framgångsregel. Om nämnandet av en person faktiskt utlöser ytterligare stöd måste undersökas i varje enskilt fall. Undersökningen av Karlan och McConnell fann i sitt konkreta laboratorieupplägg just ingen övertygande bekräftelse på förklaringen att givarna främst ville få andra att delta. Det motbevisar inte alls varje förebildseffekt av offentliga donationer. Det manar bara till försiktighet när människor i efterhand förklarar sina egna eller andras motiv mycket entydigt.
Och ibland står namngivningen i vägen för själva saken. Uppmärksamheten riktas då mot givarens förmögenhet, status eller biografi, medan mottagaren blir en bifigur. Just vid en privat gåva kan det vara obehagligt. Någon vill kanske ta emot stöd utan att efteråt tjäna som offentligt exempel på hur generös en annan människa har varit.
Att offentligt erkännande kan ha ett pris bör man därför tänka på redan före en publicering. När gåvan berör mottagaren är hens privatliv ingen dekorativ detalj.
Forskningen känner också till motexempel
Offentlighet leder inte alls under alla förutsättningar till mer givande. Bonnie Simpson, Katherine White och Juliano Laran undersökte i sju experimentella studier när offentligt erkännande till och med kan bli kontraproduktivt. Hos människor med en mer självständig självbild minskade offentlig synlighet under vissa förutsättningar viljan att donera respektive beloppen. Där spelade behovet av att handla av egna skäl, i stället för att låta sig styras av andras blickar, en roll.
Ett annat motresultat kommer från Lorenz Goette och Egon Tripodi. Forskarna undersökte i fältexperiment publicerade 2024 hos italienska blodgivare effekten av socialt erkännande via grupper och sociala medier. En enkel uppmaning att ge blod var minst lika effektiv som erbjudandet om offentligt erkännande. Tecken på möjliga negativa effekter fanns särskilt där erkännande erbjöds människor som redan uppfattades som särskilt föredömliga.
Blodgivning är naturligtvis ingen penninggåva, och ingen bör heller överföra dessa resultat till privata miljonärer som om det vore samma situation. De är ändå en användbar påminnelse: Synlighet kan upplevas som erkännande eller som ett malplacerat försök att sätta en offentlig stämpel på en frivillig handling.
Kanske förklarar det också varför en del människor vill förbli särskilt tysta just när det gäller en gåva som är viktig för dem. Inte för att deras motiv automatiskt skulle vara renare, utan för att de vill uppleva handlingen som sitt eget beslut, oberoende av andras omdöme.
Anonymitet kan skydda, men den bevisar ingenting
En anonym gåva är inte automatiskt osjälvisk. Den som förblir anonym kan undvika konflikter, skydda sitt privatliv eller vilja förhindra att det framöver ställs ständigt nya förväntningar på hen. Även motvilja mot offentlig uppmärksamhet är ett helt begripligt personligt skäl. Det gör inte gåvan till ett moraliskt prov som bara de osynliga klarar.
Omvänt behöver en människa som låter sitt namn nämnas inte för den skull vara ute efter applåder. Kanske önskar hen att bidraget begripligt ska kunna knytas till hen. Kanske vill hen låta någon ta del av ett beslut. Kanske tycker hen faktiskt om erkännande. Även då är det fortfarande öppet om beslutet var till hjälp för mottagaren och vilka villkor som knöts till det.
I ett teoretiskt arbete av Roland Bénabou och Jean Tirole från 2006 beskrivs egenintresse, socialt rykte och den egna självbilden som sammanflätade motiv för prosocialt beteende. Modellen förklarar bland annat varför synliga incitament kan uppvärdera en frivillig handling, men under vissa omständigheter också skada intrycket av den. Den ersätter ingen enkät till konkreta människor. Den gör bara tydligt varför en enda moralisk etikett sällan gör saken rättvisa.
Jag tycker därför att en annan fråga är mer användbar än jakten på den ”verkligt osjälviska” givaren: Vilken form av synlighet passar till relationen och till de inblandades önskemål? Den som besvarar den frågan behöver varken visa upp sin anspråkslöshet eller sätta sitt namn under överallt.
Vad det betyder för Tired of Wealth
Även hos Tired of Wealth vore en möjlig privat gåva först och främst en personlig angelägenhet. Jag är beredd att själv ta emot en förmögenhet som ges bort frivilligt. Men av den ovanliga öppenheten i detta erbjudande följer inte alls att en givare måste presenteras offentligt. Jag har ingen anledning att publicera namn, summor eller personliga bakgrunder utan entydigt samtycke.
Det är för mig en viktig skillnad. Projektidén får vara synlig, eftersom jag öppet står för den. En annan människas beslut tillhör i första hand hen. Någon kan tycka att min idé är intressant utan att träda fram offentligt med sin förmögenhet. Och någon som vill tala öppet om det skulle ändå behöva klargöra med alla berörda vad som faktiskt ska bli offentligt. Jag kommer inte att hitta på påstådda givare eller tidigare gåvor här för att ge ett resonemang mer tyngd.
Vilka motiv som över huvud taget får människor att ge bort något behandlas i Varför människor över huvud taget ger bort förmögenheter. Frågorna om öppenhet och privatliv kring den egna förmögenheten fördjupas dessutom i Borde jag berätta för andra hur mycket pengar jag har?. Vid en faktisk överföring spelar slutligen också mottagarens perspektiv en roll, vilket artikeln Vad händer när pengar byter ägare? går in på.
Vem äger berättelsen om en gåva?
Offentligt erkännande kan främja givande, försämra det eller i stort sett förbli utan följder. Forskningen visar olika effekter, beroende på situation, person och social omgivning. Den ger inget tillförlitligt test på vem som handlar av de bästa skälen. Det är förmodligen också bra. Ett publicerat namn är ju ingen blick in i huvudet på den människa som bär det.
Den avgörande frågan för mig är vem som får bestämma över berättelsen om en gåva. Givaren har ett intresse av att själv bestämma över sin synlighet. Mottagaren har ett lika berättigat intresse av att inte utan att tillfrågas bli en del av en offentlig berättelse. Ibland samtycker båda gärna. Ibland vill de behålla saken för sig själva.
Generositet behöver ingen publik, men kan ha en. Vad den gör av det avgörs mindre av hur högljutt tacket är än av om de inblandade respekterar varandras beslut och gränser.
Källor
Soetevent, Adriaan R. (2005). ”Anonymity in giving in a natural context: A field experiment in 30 churches”. Journal of Public Economics, 89(11-12), s. 2301-2323. https://doi.org/10.1016/j.jpubeco.2004.11.002
Ariely, Dan, Anat Bracha och Stephan Meier (2009). ”Doing Good or Doing Well? Image Motivation and Monetary Incentives in Behaving Prosocially”. American Economic Review, 99(1), s. 544-555. https://doi.org/10.1257/aer.99.1.544
Andreoni, James, och Ragan Petrie (2004). ”Public goods experiments without confidentiality: a glimpse into fund-raising”. Journal of Public Economics, 88(7-8), s. 1605-1623. https://doi.org/10.1016/S0047-2727(03)00040-9
Karlan, Dean, och Margaret A. McConnell (2014). ”Hey look at me: The effect of giving circles on giving”. Journal of Economic Behavior & Organization, 106, s. 402-412. https://doi.org/10.1016/j.jebo.2014.06.013
Simpson, Bonnie, Katherine White och Juliano Laran (2018). ”When Public Recognition for Charitable Giving Backfires: The Role of Independent Self-Construal”. Journal of Consumer Research, 44(6), s. 1257-1273. https://doi.org/10.1093/jcr/ucx101
Goette, Lorenz, och Egon Tripodi (2024). ”The limits of social recognition: Experimental evidence from blood donors”. Journal of Public Economics, 231, artikel 105069. https://doi.org/10.1016/j.jpubeco.2024.105069
Bénabou, Roland, och Jean Tirole (2006). ”Incentives and Prosocial Behavior”. American Economic Review, 96(5), s. 1652-1678. https://doi.org/10.1257/aer.96.5.1652