Föreställ dig att du har arbetat mot en siffra i tio år. Kanske var det fem miljoner euro, kanske tjugo. Summan var aldrig slumpmässig. Den stod för något konkret: oberoende, försäljningen av ett företag, ett liv utan ekonomisk press eller helt enkelt beviset på att det egna arbetet har lönat sig. Till slut står siffran faktiskt på pappret. Glädjen är äkta. Och strax därefter slår det dig att tio miljoner till ändå också vore ganska trevligt.
Det låter till en början föga förvånande. Den som har pengar kan normalt också föreställa sig vad ytterligare pengar skulle användas till. Det finns ju större hus, nya affärsidéer, mer trygghet och människor man vill hjälpa. Intressant blir saken på en annan punkt: när nästa summa verkar viktig, trots att det knappt längre går att säga vad den ska förändra i ens eget liv.
Jag tycker att det är för enkelt att genast misstänka girighet bakom detta. Människor vänjer sig vid sina möjligheter, jämför sig med andra och behöver mål. Ibland uppstår ur dessa helt vanliga processer ett anmärkningsvärt kretslopp. Så snart en gräns är nådd ersätts den av nästa. Den egentliga frågan blir då om det nya målet fortfarande tjänar en personlig önskan, eller om själva räknandet har blivit en sysselsättning.
Ett mål kan åstadkomma förvånansvärt mycket
Ett konkret ekonomiskt mål har till att börja med förtjänat sitt goda rykte. Det kan samla beslut, synliggöra prioriteringar och hålla ansträngningen vid liv under många år. Den som bygger upp ett företag eller sparar pengar för sitt oberoende behöver ofta någon sorts måttstock för om den valda vägen fungerar.
Psykologerna Edwin Locke och Gary Latham sammanfattade 2002 flera årtiondens forskning om målsättning. Deras arbete förklarar hur mål kan styra uppmärksamhet och ansträngning, och under vilka förutsättningar de hänger samman med prestation. Ett tydligt formulerat mål kan vara mer motiverande än den vaga föresatsen att någon gång bli framgångsrik. Den forskningen gäller dock många olika uppgifter och arbetssammanhang. Den bevisar inte att en allt högre privat förmögenhet automatiskt är ett mer meningsfullt mål.
En siffra är också praktisk eftersom den verkar entydig. Att sälja ett företag till en viss värdering eller nå en viss förmögenhet är lättare att konstatera än frågan om man har vunnit tillräckligt med frihet, lugn eller tid. Pengar går att mäta. Ens eget förhållande till livet tyvärr inte riktigt lika bekvämt.
Så kan ett ekonomiskt mål först fylla ett förnuftigt syfte och senare börja leva sitt eget liv. Man fortsätter att jaga siffran, trots att omständigheterna den uppstod ur sedan länge är andra. Skillnaden visar sig ibland först när man påminner sig om varför man egentligen började.
Varför den ursprungliga gränsen inte står still
En förklaring ligger i våra anspråk. Vad vi betraktar som rimligt, tryggt eller eftersträvansvärt förblir sällan oförändrat under årtionden. Stiger inkomsten kan också föreställningarna om vilken inkomst man behöver stiga.
Alois Stutzer undersökte i en studie publicerad 2004 sambandet mellan inkomstanspråk och livstillfredsställelse. Högre anspråk gick under jämförbara förhållanden hand i hand med lägre tillfredsställelse. Samtidigt tenderade anspråken att vara högre när den egna inkomsten och genomsnittsinkomsten i närområdet var högre. En senare internationell undersökning av Matti Hovi och Jani-Petri Laamanen fann också ett negativt samband mellan högre inkomstanspråk och subjektivt välbefinnande. Författarna observerade dessutom att högre inkomster trots stigande anspråk mycket väl kan förbli förknippade med högre livstillfredsställelse.
Det bör man hålla noga isär. Båda studierna undersöker främst inkomst och anspråken på den, inte förmögenheten hos företagare efter en lyckad försäljning. De beskriver en mekanism som verkar rimlig för ett förskjutet miljonmål. Hur ofta den förekommer på exakt det sättet hos mycket förmögna människor går inte att räkna ut enbart utifrån detta.
Ändå är tanken bekant: Det som tidigare var ett mål blir med tiden en förutsättning. Det nya huset är till slut den vanliga bostaden. Den ekonomiska bufferten känns inte längre som en stor framgång, utan som en miniminivå som man helst inte går under. Blicken flyttas från det som har uppnåtts till det som härnäst skulle kunna saknas.
Den som vill veta hur ett personligt mått på tillräckligt välstånd över huvud taget uppstår hittar mer om det i Hur mycket är egentligen nog?. Här intresserar mig rörelsen efter den punkten: varför det uppnådda målet så lätt blir en ny startlinje.
Andra människor förändrar vad en siffra betyder
Fem miljoner kan i en miljö vara en ovanlig summa och i en annan knappt väcka uppmärksamhet. Siffran förblir densamma, men dess sociala betydelse förändras. Den som har att göra med förmögna företagare, investerare eller arvingar möter kanske ständigt människor vars balansräkning är större än den egna.
I en översikt publicerad 2008 beskriver Andrew Clark, Paul Frijters och Michael Shields hur inkomst kan värderas i förhållande till andra människor och till ens egen historia. Erzo Luttmer fann i en studie från 2005 att högre inkomster i grannskapet vid jämförbar egen inkomst var förknippade med lägre självrapporterad lycka. Det är resultat om inkomstjämförelser. De visar varken att alla välbärgade tävlar om placeringar eller att ett visst miljonmål därför måste flyttas.
Men de hjälper oss att förstå logiken i en sådan tävling. Tänk dig en företagare som efter försäljningen av sitt företag äger tolv miljoner euro. Han skulle kunna vara nöjd med det. Om flera personer i hans bekantskapskrets just firar försäljningar för trettio eller femtio miljoner, kan hans egen framgång plötsligt verka mindre. De tolv miljonerna har objektivt inte förlorat något. Det som har förändrats är jämförelsemåttet.
En sådan jämförelse behöver inte ens vara medvetet avundsjuk. Den kan upplevas som en sporre, som ett företagarintresse eller som vanligt samtal mellan människor som gör liknande saker. Svårt blir det när någon annans resultat obemärkt blir ens egen nästa pliktuppgift. För i en tävling om den största siffran hittar man nästan alltid någon som ligger före.
Glädjen i spelet och vanans makt
Det finns ytterligare en förklaring som jag skulle ta mer på allvar än en del moraliska betraktelser över rikedom: Kanske är det helt enkelt roligt att nå mål. En svår förhandling, en lyckad investering eller ett växande företag kan ge känslan av att behärska något. Nästa miljon är då kanske mindre intressant för sin köpkraft än för utmaningen att nå den.
Det är till att börja med inget förkastligt med det. Somliga tycker om att bygga upp verksamheter. Andra löser komplicerade matematiska problem, samlar på sällsynta föremål eller tränar i åratal för bättre idrottsresultat. När det gäller förmögenhet tillkommer att framgången blir synlig i en särskilt tydlig måttenhet. Ingen behöver diskutera om åtta miljoner är mer än sju.
Motivationsforskningen tyder dock på att typen av mål spelar roll. Kennon Sheldon och Andrew Elliot undersökte 1999 i tre longitudinella dataset hur väl personliga mål passar ihop med de egna intressena och värderingarna. Sådana självöverensstämmande mål gick hand i hand med mer uthålliga insatser och starkare positiva följder för välbefinnandet när de uppnåddes. Det är ingen studie om miljonärer. Men den ger en användbar tanke: Två människor kan sträva efter samma siffra och samtidigt handla av helt olika skäl.
Den ena vill grunda ännu ett företag och ser fram emot arbetet som hör till det. Den andra har sedan länge tappat glädjen i sin verksamhet, men håller fast vid nästa förmögenhetsnivå eftersom hen annars inte riktigt vet vad framgången ska mätas efter. Utifrån sett ser båda kanske lika ambitiösa ut. Deras förhållanden till målet kunde knappast vara mer olika.
Också vanan spelar roll. Den som i tjugo år varje morgon har kontrollerat siffror, tillväxt och avkastning lägger inte av sig det tänkandet med en avslutad transaktion. Kanske saknas utan ett nytt mål en välbekant del av dagen. Som möjlig vardagsförklaring är det rimligt. Någon exakt vetenskaplig frekvens för människor med åttasiffriga förmögenheter går inte att härleda ur det.
När att nå blir viktigare än det som nås
Psykologerna Tim Kasser och Richard Ryan undersökte 1993 hur den centrala betydelsen av ekonomisk framgång hängde samman med psykisk anpassning och välbefinnande. I deras undersökningar var en starkare inriktning på ekonomisk framgång jämfört med andra personliga mål förknippad med sämre mått på välbefinnande. Delar av forskningen byggde på studenter, en annan undersökning på ett mer blandat urval. Resultatet beskriver samband, inget bevis för att strävan efter pengar gör människor sjuka.
Christopher Niemiec, Richard Ryan och Edward Deci gick 2009 i en longitudinell studie ett steg längre. De undersökte unga vuxna efter college och jämförde hur det var att uppnå olika livsmål. Att nå så kallade inre mål, till exempel personlig utveckling och bärande relationer, hängde samman med bättre psykologiska utfall. Att nå yttre mål som pengar, anseende eller utseende visade inte samma positiva samband på samma sätt och hängde delvis samman med sämre mått.
Just vid sådana studier är försiktighet på sin plats. Unga vuxna efter studierna lever under andra omständigheter än människor som under årtionden har byggt upp en betydande förmögenhet. Dessutom visar data ingen enkel orsaksriktning. Av resultaten följer inte att ytterligare en miljon skadar sin ägare. De påminner bara om att framgången i att nå ett mål och den personliga nyttan av målet är två olika frågor.
Man kan bli utmärkt på att nå något som betyder allt mindre för en. Det låter nästan som ett dåligt skämt om prestationsvilja. Men det är en möjlighet som man åtminstone ibland får pröva.
Varför nästa miljon inte automatiskt är ett problem
Här skulle man bekvämt kunna påstå att människor vänjer sig vid varje framgång och ändå aldrig kommer att bli nöjda. Forskningen är för nyanserad för det. Ed Diener, Richard Lucas och Christie Napa Scollon kritiserade 2006 föreställningen om ett stelt hedoniskt löpband, där alla efter positiva och negativa händelser oundvikligen återvänder till samma utgångsnivå. Anpassningen skiljer sig mellan människor och livsområden. Även mer långsiktiga förändringar i välbefinnandet är möjliga.
Nästa miljon kan faktiskt öppna nya möjligheter. Den kan finansiera ett projekt, skapa reserver eller underlätta större beslut. Den som fortfarande vill bygga upp ett företag kan ha goda skäl att sträva efter mer kapital. Ett ekonomiskt mål kan dessutom vara uttryck för äkta entusiasm. Att en människa redan är rik tar varken meningen eller legitimiteten från hennes nästa projekt.
Lika lite måste någon bli olycklig av en växande förmögenhet. Forskningen om anpassning och ekonomiska anspråk tillåter inte sådana generella påståenden. De beskrivna mekanismerna är möjliga influenser som väger olika tungt beroende på livssituationen.
Mig intresserar snarare frågan om målet går att förklara utan att bara byta ut den tidigare siffran mot en större. ”Jag vill bygga ut företaget och ha kapital redo för det” är en annan motivering än ”För att tjugo miljoner ser bättre ut än femton”. Båda svaren är tillåtna. Men de säger väldigt olika saker om vad någon förväntar sig av sina pengar.
Ett mål får också vara avklarat
Det finns något märkligt med framgångsrika människor: Vi berömmer dem när de envist håller fast vid ett mål. Knappt någon frågar om målet någon gång har gjort sitt. När det gäller pengar är frågan särskilt ovan, eftersom framgången alltid kan räknas vidare. Efter nästa miljon finns det plats för ännu en. Matematiken har i det avseendet tyvärr inte ett uns av taktkänsla.
Kanske hjälper en jämförelse med en resa. Man föresätter sig att nå en viss plats. På vägen samlar man erfarenheter, lär känna människor och förändras. Vid målet kan man bestämma sig för att resa vidare. Men man skulle också kunna komma fram och göra något annat. Ingen skulle på allvar påstå att resan misslyckats bara för att man inte genast planerar nästa sträcka.
Att en stor framgång ibland känns förvånansvärt lite som den förväntade vändpunkten är en fråga för sig. Det handlar När det stora målet är nått, och förvånansvärt lite förändras om. Likaså förtjänar vanan vid lyx och konsumtionsupplevelser en egen betraktelse. Här räcker det att konstatera att ett avslutat ekonomiskt mål inte automatiskt måste ersättas av ett ännu större.
En del människor kommer på den här punkten att vilja fortsätta arbeta och samla. Andra vill använda en del av sin förmögenhet på annat sätt eller helt enkelt lägga mindre energi på den. På Tired of Wealth och idén bakom finns en medvetet ovanlig möjlighet att tänka över att frivilligt ge bort något. Ett visst kontosaldo grundar dock varken en skyldighet eller ett psykologiskt behov av att ge bort pengar.
Nästa miljon är en fin, tydlig siffra. Den säger något om hur mycket mer förmögenhet som ska nås. Om den är värd ett eget mål måste den först bevisa. Kanske förblir den ytterst lockande. Kanske märker man också när man tänker efter att den verkligt intressanta frågan sedan länge har blivit en annan: Vad vill jag göra nu, när jag har nått det tidigare målet?
Källor
Clark, Andrew E., Paul Frijters och Michael A. Shields (2008). ”Relative Income, Happiness, and Utility: An Explanation for the Easterlin Paradox and Other Puzzles”. Journal of Economic Literature, 46(1), s. 95-144. https://doi.org/10.1257/jel.46.1.95
Diener, Ed, Richard E. Lucas och Christie Napa Scollon (2006). ”Beyond the Hedonic Treadmill: Revising the Adaptation Theory of Well-Being”. American Psychologist, 61(4), s. 305-314. https://doi.org/10.1037/0003-066X.61.4.305
Hovi, Matti, och Jani-Petri Laamanen (2021). ”Income, aspirations and subjective well-being: International evidence”. Journal of Economic Behavior & Organization, 185, s. 287-302. https://doi.org/10.1016/j.jebo.2021.02.030
Kasser, Tim, och Richard M. Ryan (1993). ”A Dark Side of the American Dream: Correlates of Financial Success as a Central Life Aspiration”. Journal of Personality and Social Psychology, 65(2), s. 410-422. https://doi.org/10.1037/0022-3514.65.2.410
Locke, Edwin A., och Gary P. Latham (2002). ”Building a Practically Useful Theory of Goal Setting and Task Motivation: A 35-Year Odyssey”. American Psychologist, 57(9), s. 705-717. https://doi.org/10.1037/0003-066X.57.9.705
Luttmer, Erzo F. P. (2005). ”Neighbors as Negatives: Relative Earnings and Well-Being”. The Quarterly Journal of Economics, 120(3), s. 963-1002. https://doi.org/10.1093/qje/120.3.963
Niemiec, Christopher P., Richard M. Ryan och Edward L. Deci (2009). ”The Path Taken: Consequences of Attaining Intrinsic and Extrinsic Aspirations in Post-College Life”. Journal of Research in Personality, 43(3), s. 291-306. https://doi.org/10.1016/j.jrp.2008.09.001
Sheldon, Kennon M., och Andrew J. Elliot (1999). ”Goal Striving, Need Satisfaction, and Longitudinal Well-Being: The Self-Concordance Model”. Journal of Personality and Social Psychology, 76(3), s. 482-497. https://doi.org/10.1037/0022-3514.76.3.482
Stutzer, Alois (2004). ”The Role of Income Aspirations in Individual Happiness”. Journal of Economic Behavior & Organization, 54(1), s. 89-109. https://doi.org/10.1016/j.jebo.2003.04.003