En förmögenhet kan dyka upp i ett samtal utan att någon nämner en siffra. Det räcker att en person presenteras som ”investeraren”, ”arvtagerskan” eller ”den framgångsrike företagaren”. Kanske stämmer beteckningen. Kanske säger den till och med något viktigt om personen. Och ändå kan den avslöja märkligt lite om vem man egentligen har att göra med.
När pengar spelar en större roll i livet hittar de ibland också en plats i ens egen beskrivning. Man tänker på sig själv som ägare, förmögen person, affärspartner eller någon som bär ekonomiskt ansvar för andra. Sådana roller kan vara förknippade med stolthet, glädje och självförtroende. Men de kan också skapa förväntningar som man själv aldrig har beställt.
Det som intresserar mig här är en ganska vardaglig fråga: Hur mycket utrymme får pengarna i svaret på ”Vem är jag?” Och vem avgör om det utrymmet är rimligt? Svaret ligger i alla fall varken enbart i förmögenhetens storlek eller i bilmärket utanför dörren.
En person består av mer än en roll
Vår självbild består av olika tillhörigheter, egenskaper, sysslor och relationer. Någon kan vara mamma, grundare, entusiastisk hobbykock och pålitlig vän. Vissa roller står i förgrunden, andra stannar i bakgrunden tills en situation gör dem viktiga. Föreställningen om den egna personen är därför inget prydligt märkt fack i arkivskåpet. Den liknar snarare en samling beskrivningar som inte alltid måste passa lika bra ihop.
Att den sociala och ekonomiska positionen kan ta stor plats i den visar en undersökning av Matthew Easterbrook, Toon Kuppens och Antony Manstead, publicerad 2020. Forskarna analyserade två stora brittiska befolkningsundersökningar med 16 966 och 44 903 personer. De tillfrågade hade angett hur viktiga olika kännetecken var för deras självförståelse. Inkomst, utbildning och yrke spelade då en anmärkningsvärt stor roll. Människor med högre social position lade i genomsnitt större vikt vid sådana statusrelaterade kännetecken.
Resultatet är intressant, men det behöver en reservation: Det som undersöktes var samband mellan socioekonomisk position och självbild. Studien visar inte vad som händer när någon plötsligt blir miljonär, och den belägger ingen viss personlighet hos förmögna människor. Inkomst, utbildning, yrke och förmögenhet är dessutom inte alls samma sak.
Ändå hjälper undersökningen oss att undvika ett vanligt tankefel. Ekonomiska kännetecken kan vara viktiga för identiteten utan att någon för den skull är ytlig eller pengafixerad. Den som har byggt upp sitt företag kan hitta en betydande del av sin självförståelse i rollen som företagare. Den som förvaltar en förmögenhet som på lång sikt är tänkt för anhöriga kan framför allt se sig själv som ansvarig. Och någon annan nämner först sin familj och sina intressen när frågan gäller den egna personen, trots att hen ekonomiskt spelar i en helt annan liga.
Viktigare än frågan om pengar hör till identiteten tycker jag därför är vilken betydelse de får där.
När ägodelar ska berätta något om oss
Konsumtionsforskaren Russell Belk beskrev redan 1988 i sin uppsats ”Possessions and the Extended Self” att människor kan uppleva föremål och ägodelar som en del av en utvidgad identitet. Saker påminner om relationer, prestationer och livsskeden. De kan visa vilka grupper vi tillhör eller vill tillhöra. Ett föremåls värde stannar alltså inte alltid vid dess marknadspris eller dess praktiska funktion.
Det gäller förvånansvärt vanliga saker. Ett gammalt bord kan betyda mer för någon än en hel fastighet, eftersom minnen är knutna till det. En verkstad kan för sin ägare vara en del av självbeskrivningen, även om maskinerna var för sig vore utbytbara. Med en större förmögenhet blir de möjliga formerna av ägande fler. Den psykologiska grundidén förblir dock densamma: Människor kan bygga in det de äger i berättelsen om sig själva.
En annan teoretisk ansats kommer från L. J. Shrum och hans medförfattare från 2013. De ser materialistisk orientering bland annat som en strävan att bygga upp och upprätthålla en identitet genom symbolisk konsumtion. Det är i första hand en förklaringsmodell, inget påstående om att varje köp skulle vara ett försök att höja sig själv.
Vissa inköp fyller helt enkelt ett syfte. Andra uttrycker smak. Ytterligare andra står för prestationer som någon har arbetat länge för. Samma fastighet kan uppfattas som hem, kapitalplacering, familjehistoria eller statussymbol. Ofta ligger flera av dessa betydelser ovanpå varandra.
Därför vore det ganska bekvämt att i princip avfärda dyra ägodelar som fåfänga. Det vore lika bekvämt att förklara varje stort inköp som uttryck för en särskild personlighet. Priset i sig avslöjar förvånansvärt lite om motivet bakom.
Rollen som andra tillskriver en
En förmögenhet kan vara synlig även när ägaren tiger om den. Yrke, bostadsområde, inbjudningar, offentliga ägarandelar i företag och ibland redan en familjs namn ger andra människor ledtrådar. Ur dessa ledtrådar växer en föreställning fram om vilken sorts människa någon skulle kunna vara.
Hur man än gör måste man förhålla sig till sådana tillskrivningar. Man kan acceptera dem, rätta dem, ignorera dem eller försöka hålla dem små. Även den som medvetet inte beskriver sig som ”rik” kan behöva hantera det faktum att andra placerar en i den kategorin.
Hur mångbottnad den processen är visar en kvalitativ undersökning av sociologen Rachel Sherman från 2018. Sherman gjorde utförliga intervjuer med 50 välbärgade människor i New York. Många av hennes samtalspartner beskrev sin i högsta grad dyra livsstil som normal, förnuftig och familjeorienterad. Språkligt tog de avstånd från demonstrativ lyx och överdrift. I deras berättelser spelade också frågan en roll om hur den egna privilegierade positionen kan rättfärdigas moraliskt.
Det är inget representativt porträtt av alla rika. Intervjuerna kommer från en bestämd social och geografisk miljö. Men de visar något som lätt går förlorat i klichéer om förmögna: Även vägran att definiera sig genom rikedom kan bli en del av självbilden.
Den som säger ”Jag har förblivit helt vanlig” beskriver därmed redan en egenskap som är viktig för en. Kanske är påståendet helt uppriktigt. Kanske skyddar det samtidigt mot en bild som man inte vill förknippas med. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Intressant är också baksidan. Om andra människor framför allt ser någon som förmögen, kan personen känna sig pressad att ständigt visa anspråkslöshet. Eller framgång. Eller generositet. Förväntningar uppstår, trots att ingen har skrivit något kontrakt om hur en rik människa ska vara.
Frågan om hur den egna självbilden förändras över tid när man får en förmögenhet hör hemma i grannartikeln Är jag fortfarande samma människa sedan jag blev rik?. Här handlar det först om de roller som står bredvid varandra i den nuvarande självbilden.
Synlig status och konsten att inte visa den
Statussymboler fungerar ibland som ett främmande språk. Den som inte kan dem ser bara en bil, en klocka eller ett plagg. Den som känner till deras betydelse kan under vissa omständigheter läsa ett budskap i dem. Och alla vill inte att hela världen ska förstå det budskapet.
Konsumtionsforskarna Jonah Berger och Morgan Ward undersökte i fyra studier från 2010 hur subtila signaler fungerar. Inom vissa produktområden föredrog personer med större förtrogenhet och kulturell kunskap mindre uppenbara kännetecken, eftersom dessa gjorde det möjligt att skilja sig från den breda massan. Effekten syntes särskilt där produkterna var relevanta för identiteten och kunde ses offentligt.
En sådan undersökning av konsumtionssignaler mäter naturligtvis inte personligheten hos människor med miljonförmögenheter. Men den visar åskådligt varför återhållsamhet inte automatiskt betyder att status saknar betydelse. Ibland består budskapet just i att bara de invigda förstår det.
Och ibland finns det faktiskt inget budskap alls. Ett dyrt föremål kan köpas för att det är snyggt, fungerar pålitligt eller är bekvämt. Den som tolkar varje detalj i livsstilen som en hemlig statuskod ägnar sig åt samma förhastade psykologi som den som vid varje synligt lyxmärke drar slutsatsen att personen har dålig karaktär.
Det avgörande är vilken betydelse någon ger sina ägodelar. Om ett visst föremål hör till självbeskrivningen kan det vara irriterande när andra inte ser dess värde. Den som däremot upplever sin glädje över det oberoende av publiken behöver inte förklara något. Båda kan äga exakt samma föremål.
När självkänslan hänger på ekonomisk framgång
På en punkt blir skillnaden mellan förmögenhet och identitet särskilt viktig: när det gäller självkänslan. Det går att vara stolt över ekonomiska prestationer utan att göra sitt mänskliga värde beroende av dem. Lika möjligt är det att äga en större förmögenhet och ifrågasätta sig själv personligen vid varje affärsmässig besvikelse.
Psykologerna Lora Park, Deborah Ward och Kristin Naragon-Gainey undersökte 2017 ett begrepp med det något otympliga namnet Financial Contingency of Self-Worth. Med det menas att människor gör sin självkänsla särskilt starkt beroende av att vara ekonomiskt framgångsrika. I flera studier utvecklade de ett motsvarande mätinstrument och prövade samband med upplevelser och beteende.
Deltagare som knöt sin självkänsla starkare till ekonomisk framgång rapporterade bland annat fler ekonomiska jämförelser, mer stress och ångest samt en lägre upplevelse av självbestämmande. I experimentella situationer reagerade personer med den här orienteringen annorlunda på ett ekonomiskt hot än på ett hot inom ett annat prestationsområde. Studierna gav dessutom tecken på att det kunde dämpa en sådan reaktion att påminna sig om en personlig styrka.
Just det sista fyndet är intressant. När människor påminner sig om egenskaper som ligger utanför deras ekonomiska prestationer, behöver ett ekonomiskt problem uppenbarligen inte längre säga lika mycket om hela personen. Av det följer ingen allmän terapianvisning. Undersökningarna gjordes främst i psykologiska urval, bland annat studenter, och kan inte utan vidare överföras till mycket förmögna företagare eller arvingar.
En viktig distinktion går lätt förlorad i vardagsspråket. En person kan lägga stor vikt vid ekonomisk trygghet eftersom hon bär ansvar för andra. En annan har ambitiösa affärsmål för att det är roligt att utveckla ett företag. Ingen av dem behöver för den skull mäta sin självkänsla efter kontosaldot. Ekonomiska mål och en självkänsla som hänger på ekonomin är olika saker.
Även den bredare forskningen tyder på att försiktighet är på sin plats. Helga Dittmar och kolleger undersökte 2014 259 oberoende urval i en metaanalys. En starkare materialistisk orientering gick i genomsnitt hand i hand med lägre personligt välbefinnande. Hur starkt sambandet var berodde dock på hur materialism och välbefinnande mättes. Framför allt bevisar ett sådant statistiskt samband inte att pengar eller ägodelar är orsaken till psykiska påfrestningar.
Jag skulle i alla fall inte härleda någon diagnos om välbärgade människor ur detta. Mer intressant är den personliga gränsen: När är ett ekonomiskt bakslag en förargelseväckande händelse, och när känns det som en dom över ens eget värde?
Inte varje undersökning handlar om rikedom
Litteraturen om pengar och identitet verkar vid första anblick omfattande. Läser man noggrannare undersöker den ofta något annat än den konkreta livsverkligheten hos särskilt förmögna människor. Ett experiment om produktmärken förklarar hur status kommuniceras. En befolkningsundersökning om inkomst beskriver aspekter av självbilden. En studie med studenter prövar om ekonomisk prestation är kopplad till självkänsla.
Det är viktiga byggstenar. Men det vore ganska stora språng att utifrån dem konstruera en fast psykologisk typ som heter ”den rika människan”. Till det kommer att forskare mäter inkomst, social klass och förmögenhet på olika sätt. En förmögenhet kan vara bunden i ett företag, ärvd, uppbyggd under årtionden eller tillgänglig först nyligen. Allt detta kan påverka vardagen och ägandets betydelse, utan att de nämnda arbetena gör det möjligt att härleda någon enhetlig reaktion.
De få intervjuer med faktiskt välbärgade som jag har använt här ger en särskilt levande bild, men de tillåter inte heller några allmänna uppgifter om hur vanligt något är. Vi vet av dem hur vissa människor talar om sig själva och sina pengar. Vi vet inte hur många miljonärer som totalt sett tänker så.
Just när ett ämne mycket snabbt låter som vardagspsykologi är den här reservationen viktig för mig. Vetenskapliga begrepp ger ingen genväg som skulle låta oss förklara en främlings personlighet utifrån hans förmögenhet.
Hur mycket plats får pengarna ta?
Kanske består ett förnuftigt förhållande till den egna ekonomiska rollen just i att varken behöva gömma den eller förklara den som personens främsta kännetecken. Den som äger mycket kan självklart säga det. Hen får glädjas över framgång, ta ansvar på allvar och fatta beslut som hänger ihop med förmögenheten. Samtidigt kan relationer, övertygelser, förmågor och intressen behålla sin betydelse oberoende av den.
Det låter enkelt, men kan vara krävande i vardagen. Om en stor del av tiden går åt till att förvalta ägarandelar, fatta affärsbeslut eller samtala om kapital, hamnar de sysslorna oundvikligen i medvetandet. Andra intressen blir inte automatiskt oviktiga. De behöver bara ibland mer utrymme än det som finns kvar i kalendern.
En användbar tanke är därför att helt konkret lägga märke till hur man beskriver sig själv. Hur presenterar du dig när ingen känner till dina förmögenhetsförhållanden? Vilka ämnen tar du upp när ingen affärsroll efterfrågas? Vilka egenskaper skulle dina vänner beskriva utan att nämna din förmögenhet? Svaren behöver inte peka åt något visst håll. Det handlar inte heller om att visa upp en särskilt anspråkslös version av sig själv.
Man kan vara stolt över att ha byggt upp en förmögenhet och ändå förbli en dålig vitsberättare, en god lyssnare eller en passionerad trädgårdsodlare. Förmögenheten tar inget från de egenskaperna. Den ger dem på sin höjd ibland mindre uppmärksamhet.
Den som över huvud taget känner liten samhörighet med en förmögen roll hittar en annan tyngdpunkt i artikeln Att vara rik utan att vilja vara rik: frågan hur förmögenhet och personliga värderingar över huvud taget kan gå ihop.
För mig berör detta också den ovanliga grundidén bakom Tired of Wealth. En människa kan se sin förmögenhet som en viktig del av sin livshistoria och ändå helt fritt bestämma vad hon gör med den. Hon kan behålla den, använda den, bygga vidare på den eller ge bort något av den. Ett sådant beslut behöver inte vara en bekännelse om hennes karaktär, och ingen är skyldig någon annan ett sådant beslut.
I slutänden vore redan mycket vunnet om beskrivningen ”förmögen” fick sin rätta plats: Den säger något om en persons ekonomiska möjligheter. Om den också säger något om personens värderingar, relationer eller självkänsla går inte att utläsa enbart av den. Och den som själv äger mycket pengar får bestämma hur stort kapitlet om det blir i den egna livsberättelsen.
Källor
Belk, Russell W. (1988). ”Possessions and the Extended Self”. Journal of Consumer Research, 15(2), s. 139-168. https://doi.org/10.1086/209154
Berger, Jonah, och Morgan Ward (2010). ”Subtle Signals of Inconspicuous Consumption”. Journal of Consumer Research, 37(4), s. 555-569. https://doi.org/10.1086/655445
Dittmar, Helga, Rod Bond, Megan Hurst och Tim Kasser (2014). ”The relationship between materialism and personal well-being: A meta-analysis”. Journal of Personality and Social Psychology, 107(5), s. 879-924. https://doi.org/10.1037/a0037409
Easterbrook, Matthew J., Toon Kuppens och Antony S. R. Manstead (2020). ”Socioeconomic status and the structure of the self-concept”. British Journal of Social Psychology, 59(1), s. 66-86. https://doi.org/10.1111/bjso.12334
Park, Lora E., Deborah E. Ward och Kristin Naragon-Gainey (2017). ”It's All About the Money (For Some): Consequences of Financially Contingent Self-Worth”. Personality and Social Psychology Bulletin, 43(5), s. 601-622. https://doi.org/10.1177/0146167216689080
Sherman, Rachel (2018). ”‘A very expensive ordinary life’: consumption, symbolic boundaries and moral legitimacy among New York elites”. Socio-Economic Review, 16(2), s. 411-433. https://doi.org/10.1093/ser/mwy011
Shrum, L. J., Nancy Wong, Farrah Arif, Sunaina K. Chugani, Alexander Gunz, Tina M. Lowrey, Agnes Nairn, Mario Pandelaere, Spencer M. Ross, Ayalla Ruvio, Kristin Scott och Jill Sundie (2013). ”Reconceptualizing materialism as identity goal pursuits: Functions, processes, and consequences”. Journal of Business Research, 66(8), s. 1179-1185. https://doi.org/10.1016/j.jbusres.2012.08.010