Två människor har var och en tre miljoner euro i nettoförmögenhet. Den ena berättar att han känner sig ekonomiskt utomordentligt fri. Den andra säger att de verkligt rika är de människor han har att göra med i affärer. Själv ser han sig snarare som välbärgad, men inte alls som rik. Båda skulle kunna ange värdet på sina tillgångar korrekt och ändå svara olika på frågan om sitt välstånd.
Det låter som en av de egenheter i människans uppfattning som det är lätt att skämta om. Den som äger miljoner och inte känner sig rik får ju sällan mycket medlidande. Men man behöver inte tycka synd om känslan för att vilja förstå hur den uppstår. Och naturligtvis förblir en miljonförmögenhet en enorm ekonomisk resurs, även när ägaren har ett annat intryck av sin sociala position.
Det som intresserar mig är varför den egna bedömningen kan svänga så starkt. ”Att vara rik” betecknar nämligen ett ekonomiskt tillstånd som går att beskriva objektivt, medan ”att känna sig rik” rymmer en personlig värdering. De två hänger ihop. De sammanfaller ändå inte.
Vad säger siffran på pappret?
Först bör man klargöra vad det över huvud taget talas om. En årsinkomst på 300 000 euro är något annat än en nettoförmögenhet på tre miljoner. Förmögenhet omfattar tillgångar minus skulder. En stor del kan vara bunden i fastigheter, företagsandelar eller andra föga likvida tillgångar. Den disponibla inkomsten och det vardagliga ekonomiska utrymmet kan därför se betydligt annorlunda ut än förmögenhetssiffran låter ana.
En person med en skuldfri förmögenhet som huvudsakligen består av lättillgängliga placeringar kan fatta andra beslut än någon vars företagsandelar har samma beräknade värde. Företagsägaren må vara ekonomiskt välbärgad, men måste kanske ta hänsyn till följderna för verksamheten vid större privata uttag. Den skillnaden förklarar inte varje subjektiv känsla av välstånd, men den visar varför förmögenhetens storlek i sig avslöjar mindre om personlig beslutsfrihet än den först verkar lova.
Skillnaderna mellan olika slags förmögenhet är också empiriskt relevanta. Antje Jantsch, Julia Le Blanc och Tobias Schmidt undersökte i en tysk studie publicerad 2024 sambanden mellan inkomst, tillgångar, skulder och livstillfredsställelse. Finansiella tillgångar var i deras analyser tydligare förknippade med tillfredsställelse än vissa reala tillgångar. Osäkrade skulder visade ett negativt samband. Författarna tittade på hushållsdata, inte på frågan om en miljonär tydligt kallar sig själv rik.
Det är en viktig gräns. Livstillfredsställelse, tillgängliga medel och upplevd rikedom är besläktade men olika storheter. Den som ur en studie om en av dem drar direkta slutsatser om de andra gör forskning till en ganska elastisk historia.
Den osynliga jämförelsegruppen
Varje människa har en omgivning utifrån vilken hon bedömer det vanliga och det ovanliga. För en del är ett eget hus, en trygg anställning och en buffert redan ovanliga privilegier. Andra rör sig i kretsar där flera fastigheter, ägarandelar i företag och en hög sexsiffrig årsinkomst förekommer nästan i förbigående.
Sociala jämförelser behöver inte vara medvetna eller avundsjuka. När någon ofta hör affärspartner tala om summor som andra skulle arbeta ett helt liv för, förändras kanske hens föreställning om vad som är normalt i den egna kretsen. I samtalen nämns namn, projekt och storleksordningar. Efter en tid verkar vissa belopp mindre spektakulära, eftersom man hela tiden hör dem.
Ekonomen Erzo Luttmer fann i en undersökning från 2005 att högre inkomster i grannskapet vid jämförbar egen inkomst gick hand i hand med lägre självrapporterad lycka. Resultaten gäller inkomst och välbefinnandet hos den tillfrågade befolkningen. De bevisar inte att välbärgade människor automatiskt blir missnöjda så snart de har ännu rikare grannar. Men de visar att omgivningens ekonomiska läge kan spela roll när man värderar sin egen situation.
För känslan av att vara rik är det därför inte bara intressant hur mycket någon äger. Lika viktigt är vilka människor man över huvud taget jämför sig med och vilken bild av välstånd som råder i den kretsen.
Inkomst, rang och bilden av sig själv
Forskningen om subjektiv social status gör distinktionen tydligare. Människor får då till exempel placera sin sociala position på en tänkt stege. Svaret är inte identiskt med en beräkning av inkomst eller förmögenhet. Det rymmer snarare den egna uppfattningen om ställning och levnadsvillkor.
Nancy Adler och kolleger undersökte 2000 i en mindre amerikansk studie sambandet mellan objektiva och subjektiva statusmått och olika psykiska och hälsorelaterade variabler. Urvalet bestod av 157 friska vita kvinnor. Subjektiv status visade där starkare samband på flera områden än objektiva mått. Av detta begränsade urval går det inte att dra slutsatser om välbärgade människor i hela världen. Men den grundläggande skillnaden mellan mätbar position och upplevd position blir synlig.
En betydligt bredare metaanalys av Jacinth Tan och kolleger från 2020 samlade 357 undersökningar med sammanlagt mer än 2,3 miljoner deltagare om objektiv och subjektiv socioekonomisk status och välbefinnande. Även här handlar det om allmän socioekonomisk position, inte specifikt om miljonärers självbild. Forskningen visar i alla fall varför den egna statusbedömningen tas på allvar som en storhet i sin egen rätt.
Man skulle kunna uttrycka samma tanke enklare i vardagen: En förmögenhetsrapport kan beskriva den egna platsen i en statistik. Den avslöjar inte fullständigt var någon placerar sig själv i samhället.
En intressant motsägelse i forskningen
Särskilt spännande blir det vid frågan om det främst är den egna rangen eller det faktiska penningbeloppet som räknas. Christopher Boyce, Gordon Brown och Simon Moore rapporterade 2010 att inkomstens rangplats inom en jämförelsegrupp i deras analys förutsade den allmänna livstillfredsställelsen, medan andra inkomstmått inte visade någon självständig effekt i den undersökta modellen.
Det är ett anmärkningsvärt resultat. Men det bör inte blåsas upp till påståendet att pengar i sig är oviktiga och att allt enbart handlar om rang. Andra undersökningar och mätmodeller kommer fram till mer nyanserade resultat.
Särskilt åskådlig är en experimentell studie av Xiaogeng Xu och kolleger publicerad 2026. Forskarna gav ett representativt urval av finländare mitt i yrkeslivet information om deras inkomstrang i olika jämförelsegrupper. Informationen påverkade tydligt tillfredsställelsen med inkomsten. För den allmänna livstillfredsställelsen fann de svagare effekter. Reaktionerna var dessutom starkare när jämförelsen gällde en snäv referensgrupp i stället för hela landet.
Det stämmer med en rimlig distinktion. En jämförelse kan förskjuta värderingen av den egna inkomsten utan att för den skull definiera om hela livet. Och om vi jämför oss med grannar, kolleger, gamla skolkamrater eller en rikstäckande statistik gör uppenbarligen skillnad.
Vad forskningen säger om förmögenhet i sig
Ännu viktigare för vår fråga är att vissa undersökningar faktiskt mäter förmögenhet. Den redan nämnda tyska studien av Jantsch och kolleger fann inte bara samband mellan olika slags tillgångar och livstillfredsställelse. Den undersökte också relativa positioner. Människor som jämfört med sin referensgrupp hade mindre tillgångar eller högre skulder rapporterade i genomsnitt lägre tillfredsställelse. Mönstren skilde sig dock åt beroende på ålder.
Bilden är inte alls enhetlig. Conchita D'Ambrosio, Markus Jäntti och Anthony Lepinteur undersökte i sitt arbete publicerat 2020 inkomst och förmögenhet i Tyskland. Där gick en högre varaktig inkomst i jämförelsegruppen hand i hand med lägre livstillfredsställelse, medan högre varaktig förmögenhet i omgivningen visade ett positivt samband. Författarna diskuterade att andras förmögenhet också kan uppfattas som en signal om egna framtida möjligheter.
Ännu ett motexempel: Jin Huang, Shiyou Wu och Suo Deng analyserade 2016 data från hushåll i kinesiska städer. Där hängde hushållets egna tillgångar positivt samman med lycka. För den relativa positionen när det gällde tillgångar fann de däremot inget motsvarande samband, trots att relativa inkomster spelade roll.
Tre undersökningar, olika data, olika resultat. Det är inget bevis för att vetenskap skulle vara godtycklig. Skillnaderna visar snarare hur starkt definitioner, jämförelsegrupper och undersökta befolkningar kan påverka resultatet. Jag skulle i alla fall känna mig illa till mods med en artikel som just av detta gjorde regeln att miljonärer i grunden är avundsjuka på människor med ännu fler miljoner.
En stads välstånd är inget privat kontosaldo
En ytterligare måttstock uppstår genom platsen där någon bor. Samma summa kan i en region med höga boende- och levnadskostnader öppna andra möjligheter än på annat håll. Och en förmögenhet som till största delen består av ett dyrt eget hem finansierar inte automatiskt en hur generös vardag som helst.
Det betyder dock inte att en person med flera miljoner euro på pappret ska likställas med någon som inte har råd med hyran. Ett högt fastighetsvärde är trots begränsad likviditet en ekonomisk fördel och ofta en betydande säkerhetsreserv. Den som diskuterar skillnaderna i tillgång till disponibla pengar får inte bortse från skillnaderna i faktiskt ägande.
Jag tycker att den gränsen är särskilt viktig. Meningen ”Jag känner mig inte alls rik” kan vara en uppriktig beskrivning av den egna jämförelsemåttstocken. Den förblir ändå ett subjektivt påstående. De människor för vilka redan en oväntad bilreparation är ett ekonomiskt problem behöver inte acceptera den som en beskrivning av ekonomisk jämlikhet.
Den amerikanska konsumentskyddsmyndigheten CFPB beskriver ekonomiskt välbefinnande bland annat utifrån förmågan att klara löpande åtaganden, parera motgångar, sträva efter mål och fritt bestämma över sitt liv. Den institutionella definitionen riktar sig inte särskilt till förmögna. Men den illustrerar väl varför ekonomisk handlingsfrihet är en annan fråga än social rang.
Varför en miljonär kan känna sig liten och en annan människa välbärgad
Ibland är det minnet av tidigare förhållanden som styr värderingen. Den som länge har klarat sig med lite kan uppleva ekonomiska reserver som ovanliga, även om den egna positionen statistiskt inte alls vore särskilt hög i en dyr omgivning. En annan människa har vuxit upp med en mycket stor förmögenhet och tagit över en måttstock där miljoner visserligen är trevliga, men inte alls verkar ovanliga.
Till det kommer personliga föreställningar. Den som orienterar sig efter företagare som är verksamma globalt gör kanske andra jämförelser än någon som främst mäter sitt liv i vunnet utrymme. En person kan vara stolt över sina ekonomiska möjligheter och samtidigt anse dem begränsade. En annan kan känna sig rik utan att konsumera särskilt mycket. Sådana skillnader är rimliga som exempel. De bör inte förklaras som fasta personlighetstyper.
Om vi tar frågan om känslan av välstånd på allvar måste vi alltså hålla mer än en storhet i blicken: förmögenhet, tillgänglighet, levnadskostnader, social jämförelsegrupp och pengars personliga betydelse. De faktorerna går inte att dra ihop till en enda psykologisk räkneformel.
Artikeln Hur mycket är egentligen nog? handlar om hur någon fastställer sina egna behov och sin gräns för vad som räcker. Här handlar det medvetet om den andra sidan: hur man värderar det som redan finns.
När uppfattningen springer ifrån verkligheten
Det finns dock situationer där det subjektiva omdömet börjar följa en anmärkningsvärt egen logik. Den som i åratal nästan bara möter människor med större förmögenheter kan varaktigt placera sig själv i nederkanten av en mycket välbärgad grupp. Känslan av att inte höra till de verkligt rika kan vara helt logisk inom den gruppen. Utanför den tappar bedömningen snabbt sin måttstock.
Omvänt kan någon efter en ekonomisk förbättring först känna sig mycket välbärgad, trots att tryggheten fortfarande är begränsad. Även det förtjänar en nykter betraktelse. Känslan av frihet och förmågan att faktiskt bära risker är inte alltid identiska.
Därför tycker jag att det är klokt att ge båda perspektiven sin plats. Det objektiva beståndet hindrar oss från att förväxla personliga jämförelser med faktisk trygghet. Den subjektiva värderingen förklarar varför två ekonomiskt likställda människor kan uppleva sitt välstånd så olika. Inget av perspektiven behöver förklara det andra ogiltigt.
När ämnet skiftar från värderingen av det som finns till oron för att förlora det börjar en annan fråga. Den behandlas i Rädd att förlora pengar, fast det finns mer än nog. Och vad pengar sammantaget säger om olika former av välbefinnande behandlas i Kan pengar göra en lycklig?.
Att vara rik och att känna sig rik får gå isär
Idén bakom Tired of Wealth närmar sig stora förmögenheter på ett ovanligt sätt. Den förutsätter ingen psykologisk förklaring till varför någon borde ha den ena eller andra känslan inför sina pengar. Det som också intresserar mig är att människor kan berätta helt olika historier om samma förmögenhet.
Kanske består det största misstaget i att vilja upphöja en personlig uppfattning till objektiv sanning. Den som äger miljoner behöver inte känna sig rik varje morgon. Den som känner sig rik behöver inget åttasiffrigt kontosaldo för det. Men skillnaderna mellan ekonomisk trygghet och ekonomisk nöd försvinner inte för det.
Ett kontosaldo kan vara korrekt, medan den egna bedömningen förblir starkt präglad av omgivningen. Att se båda samtidigt kräver lite mer möda än en snabb jämförelse med grannarna. Men det är också betydligt mer belysande.
Källor
Jantsch, Antje, Julia Le Blanc och Tobias Schmidt (2024). ”Beyond Income: Exploring the Role of Household Wealth for Subjective Well-Being in Germany”. Journal of Happiness Studies, 25, artikel 101. https://doi.org/10.1007/s10902-024-00811-1
Luttmer, Erzo F. P. (2005). ”Neighbors as Negatives: Relative Earnings and Well-Being”. The Quarterly Journal of Economics, 120(3), s. 963-1002. https://doi.org/10.1093/qje/120.3.963
Adler, Nancy E., Elissa S. Epel, Grace Castellazzo och Jeannette R. Ickovics (2000). ”Relationship of Subjective and Objective Social Status With Psychological and Physiological Functioning: Preliminary Data in Healthy White Women”. Health Psychology, 19(6), s. 586-592. https://doi.org/10.1037/0278-6133.19.6.586
Tan, Jacinth J. X., Michael W. Kraus, Nichelle C. Carpenter och Nancy E. Adler (2020). ”The Association Between Objective and Subjective Socioeconomic Status and Subjective Well-Being: A Meta-Analytic Review”. Psychological Bulletin, 146(11), s. 970-1020. https://doi.org/10.1037/bul0000258
Boyce, Christopher J., Gordon D. A. Brown och Simon C. Moore (2010). ”Money and Happiness: Rank of Income, Not Income, Affects Life Satisfaction”. Psychological Science, 21(4), s. 471-475. https://doi.org/10.1177/0956797610362671
Xu, Xiaogeng, Satu Metsälampi, Michael Kirchler, Kaisa Kotakorpi, Peter Hans Matthews och Topi Miettinen (2026). ”Which Reference Groups Matter and How? A Relative Income Information Experiment with Administrative Data”. American Economic Journal: Applied Economics, 18(3), s. 145-177. https://doi.org/10.1257/app.20240181
D'Ambrosio, Conchita, Markus Jäntti och Anthony Lepinteur (2020). ”Money and Happiness: Income, Wealth and Subjective Well-Being”. Social Indicators Research, 148, s. 47-66. https://doi.org/10.1007/s11205-019-02186-w
Huang, Jin, Shiyou Wu och Suo Deng (2016). ”Relative Income, Relative Assets, and Happiness in Urban China”. Social Indicators Research, 126(3), s. 971-985. https://doi.org/10.1007/s11205-015-0936-3
Consumer Financial Protection Bureau (u.å.). ”Why financial well-being?”. Institutionell beskrivning av ekonomisk trygghet och beslutsfrihet, hämtad 7 november 2026. https://www.consumerfinance.gov/consumer-tools/financial-well-being/about/