Det finns en fråga som man skulle kunna ställa till många människor under en ansträngande arbetsvecka: Vad skulle du göra om du inte längre behövde arbeta i morgon? Svaren blir troligen ganska trevliga. Sova längre, resa, ta hand om familjen, äntligen ägna sig åt det som annars får för lite tid. Vem skulle på allvar invända mot det?
Mer intressant tycker jag dock att frågan efteråt är. Föreställ dig att pengaproblemet faktiskt och varaktigt vore löst. Du skulle inte behöva vara någon arbetsgivare till lags, inte nå några försäljningsmål och inte stå redo för en ekonomisk knipa. Vad skulle då fortfarande få dig att ta dig an en svår uppgift, lära dig en ny färdighet eller engagera dig för något vars resultat kanske syns först flera år senare?
Svaret beror starkt på hur vi förstår motivation. Ekonomisk press är en mäktig drivkraft. Men den är bara ett av flera skäl att stiga upp på morgonen och göra något. Och inte varje annat skäl behöver låta spektakulärt. Man får gott och väl ha en bra dag utan att efteråt lägga fram ett bokslut över sin samhällsnytta.
Varför pengarna hittills har förklarat så mycket
För många beslut ger inkomsten en tydlig ram. Man utövar ett yrke för att det är intressant, för att man är bra på det, för att man tycker om människor eller för att pengarna behövs i slutet av månaden. Ofta verkar dessa skäl samtidigt. Det vore märkligt att tillskriva en människa med ett ansträngande men välbetalt arbete att hen enbart är intresserad av utbetalningen. Lika lite behöver en människa som älskar sitt yrke låtsas att lönen saknar betydelse.
Ekonomiskt oberoende förändrar till att börja med styrkeförhållandet mellan dessa motiv. Pengarna slutar vara förutsättningen för varje enskilt yrkesbeslut. Någon kan tacka nej till en uppgift vars pris verkar för högt, även om den vore utmärkt betald. Hen kan ta ett litet uppdrag för att det verkar spännande. Eller lämna ett yrke som hen under många år bara utövat för inkomstens skull.
Det som uppstår ur detta är inte alls automatiskt ett vilset liv. Den extra friheten synliggör snarare vilka motiv som hittills har dolts bakom den ekonomiska nödvändigheten. Ibland är upptäckten trevlig. Ibland märker man först att den egna föreställningen om ett gott liv i förvånansvärt hög grad bestod av andras förväntningar. Den erfarenheten behöver inte bli en kris. Den kan helt enkelt göra några ärliga beslut möjliga.
Tre behov som ett kontosaldo inte tar hand om
Psykologerna Richard Ryan och Edward Deci beskriver i självbestämmandeteorin tre grundläggande psykologiska behov: autonomi, kompetens och social samhörighet. Förenklat handlar det om att uppleva sitt handlande som självbestämt, att kunna använda och utveckla sina förmågor och att känna tillhörighet med andra människor. Teorin bygger på ett omfattande forskningsprogram om motivation och välbefinnande.
Ekonomisk frihet kan stödja det första av dessa behov. Den som är ekonomiskt oberoende har ofta fler möjligheter att själv bestämma. I teorin är autonomi dock mer än frånvaron av en chef. Man kan när som helst flyga till södra Frankrike och ändå ha intrycket att bara uppfylla omgivningens förväntningar. Omvänt kan en person frivilligt ta på sig en krävande uppgift med bindande tidsplaner och samtidigt känna sig ytterst självbestämd.
Kompetens handlar om upplevelsen av att kunna åstadkomma, lära sig eller klara något. Det kan ske när man programmerar, lagar en cykel eller för ett svårt samtal med en människa man vill hjälpa. Den som inte längre har någon ekonomisk press förlorar inte alls förmågan att glädjas åt framsteg. Men hen kan behöva ta reda på nytt vad framsteg över huvud taget ska kännas igen på, när omsättning och lönegrad inte längre är de självklara mätarna.
Samhörighet, slutligen, går inte helt enkelt att köpa. Ekonomiska medel underlättar möten och gemensamma aktiviteter. Men upplevelsen av att verkligen dela något med andra människor uppstår inte av sig själv för det. Den kan finnas i en familj, en vänskap, en grupp med gemensamma intressen eller ett samarbete i arbetet. Modellen förklarar inte varje människa fullständigt, men den synliggör en avgörande sak: Att den ekonomiska pressen försvinner tar inte bort några mänskliga behov.
Frivilligt betyder inte nödvändigtvis enkelt
När det gäller motivation tänker många först på entusiasm. Något är roligt, alltså gör man det. Det låter fint, men beskriver bara en del av det självbestämda handlandet. Ingen behöver tycka att varje minut är rolig när man övar på ett instrument, stöttar en anhörig eller driver ett svårt projekt framåt. Även ansträngande sysslor kan kännas rätt när de stämmer med ens värderingar.
Marylène Gagné och Edward Deci förklarade 2005 för arbetslivet varför den enkla motsättningen mellan inre och yttre motivation är för grov. Människor kan utöva en verksamhet av glädje över själva verksamheten. Men de kan också ta på sig den för ett självvalt syfte, trots att enskilda steg varken är trevliga eller intressanta. Avgörande är bland annat i vilken grad de erkänner skälen för sitt handlande som sina egna.
Ett exempel: Någon med tillräcklig förmögenhet engagerar sig i skötseln av en offentlig trädgård. Att rensa ogräs hör kanske inte till hens stora passioner. Ändå kan hen gärna ta på sig uppgiften, eftersom platsen och de andra som deltar är viktiga för hen. Ingen betalar, och inte varje arbetsmoment är roligt. Engagemanget har ändå en egen, begriplig motivation.
Det förklarar också varför frivilliga åtaganden för ekonomiskt oberoende människor inte automatiskt innebär ett återfall till arbetslivet. Ett självvalt åtagande skiljer sig väsentligt från ett som man bara måste uppfylla på grund av ekonomiskt beroende. Frihet kan just bestå i att binda sig vid något man verkligen vill.
Ett måls kvalitet är inte dess storlek
Sökandet efter nya mål blir i samtal om ekonomisk frihet gärna ganska ambitiöst. Den som har sålt sitt företag ska grunda ett nytt. Den som har tjänat tillräckligt med pengar ska springa ett maraton, skriva en bok eller med detsamma leta upp ett projekt av världshistorisk betydelse. Till slut blir det faktum att försörjningskravet försvinner en ny förväntan: Nu måste man åtminstone leva särskilt imponerande.
Motivationsforskningen ger ingen allmän grund för det. Kennon Sheldon och Andrew Elliot undersökte 1999 i tre longitudinella dataset hur väl personliga mål passade intressena och värderingarna hos dem som strävade efter dem. Denna så kallade självöverensstämmelse var förknippad med mer uthålliga ansträngningar, större sannolikhet att nå målet och större vinst i välbefinnande när det nåddes. Det är inget bevis för att varje godtycklig önskan gör en lycklig. Men det talar emot att mäta ett måls värde enbart efter hur det ser ut utifrån.
Ett stort mål kan naturligtvis passa en människa. Den som i flera år med glädje har utvecklat en produkt vill kanske fortsätta arbeta med den även efter att ha nått ekonomiskt oberoende. Ett mindre mål kan vara lika meningsfullt. Kanske vill någon äntligen lära sig laga mat utan tidspress, regelbundet spela musik med vänner eller finnas till för en äldre granne. Den som sorterar dessa människors insatser efter sysselsättningens möjliga marknadsvärde har uppenbarligen bara förstått halva friheten.
För mig är det en av de mer intressanta förskjutningar som pengar kan möjliggöra. En verksamhets ekonomiska värde behöver inte längre ständigt stå i stället för dess personliga betydelse. Om någon använder sig av det förblir hens beslut.
När erkännande blir den nya hemliga valutan
När tvånget att tjäna pengar försvinner försvinner inte automatiskt de yttre måttstockarna. En människa kan vara ekonomiskt oberoende och ändå ständigt vilja veta om det hen gör blir beundrat. Kanske ersätter hen lönegraden med räckvidden för sina inlägg, storleken på sina projekt eller intrycket av att leva särskilt disciplinerat. Jämförelseskalan förändras, principen förblir välbekant.
Tim Kasser och Richard Ryan undersökte redan 1996 betydelsen av olika personliga mål. En starkare inriktning på yttre mål som ekonomisk framgång, anseende eller utseende, i förhållande till mål som relationer och personlig utveckling, hängde i deras urval samman med sämre mått på välbefinnande. De här studierna gjordes inte särskilt med ekonomiskt oberoende mångmiljonärer. De gör inte heller ambition till en sjukdom.
Distinktionen hjälper ändå tänkandet. Den som tycker om att göra något får glädjas åt erkännande. Men om erkännandet blir det enda svaret på varför man alls anstränger sig har man kanske bara bytt ut ett gammalt beroende mot ett nytt. Man kan följa det mönstret även med en betydande förmögenhet, för social jämförelse känner inga kontogränser.
Det vore dock lika orimligt att härleda en plikt till anspråkslöshet ur den här forskningen. En del människor gillar tävling, offentliga framgångar och stora projekt. Det viktiga är frågan om hur dessa mål är inbäddade i det egna livet och vad som händer när den yttre bekräftelsen någon gång uteblir.
Varför arbete kan förbli intressant även utan nödvändighet
I motivationsforskningen förenklas ibland en debatt så att pengar och äkta glädje över en verksamhet framstår som naturliga fiender. Så enkelt är det inte. En metaanalys av Cerasoli, Nicklin och Ford från 2014 gick igenom 183 undersökningar med sammanlagt mer än 212 000 personer från arbete, utbildning och andra prestationssammanhang. Inre motivation förutsade framför allt kvaliteten i prestationer, medan ekonomiska eller andra yttre incitament snarare hade betydelse för prestationernas mängd. Författarna betonar att båda motivationskällorna bör betraktas tillsammans.
Undersökningen besvarar inte vad en förmögen människa borde göra efter att ha lämnat förvärvsarbetet. Men den gör tydligt varför önskan att fortsätta arbeta inte automatiskt är misstänkt. En designer kan vilja fortsätta skapa trots att hon inte längre har några räkningar att betala. En företagare kan bygga upp ett nytt företag för att uppgiften lockar. Någon annan vill från och med nu inte alls längre arbeta mot betalning. Båda delarna är förenliga med ekonomisk frihet.
En avgörande skillnad kan ligga i möjligheten att förhandla om villkoren. Den som inte längre behöver stanna kvar av ekonomisk nödvändighet kan bedöma en verksamhet efter andra kriterier: Är den rolig, utmanar den på ett intressant sätt, trivs man med människorna man arbetar med, går det att ta ansvar utan att det slukar hela livet? De frågorna känns bekanta för många anställda. Vid ekonomiskt oberoende får de bara en annan tyngd.
Även fri tid behöver inget prestationsintyg
Frågan om meningsfull fritid besvaras ofta med förslaget att göra något nyttigt av den. Lära mer, prestera mer, skapa mer. Det kan passa en del människor, men missar den sida av friheten som just består i att inte behöva motivera varje timme.
David Newman, Louis Tay och Ed Diener gick för en översikt om fritid och välbefinnande publicerad 2014 igenom teorier och resultat från 363 forskningsartiklar. De föreslog en modell med flera möjliga psykologiska mekanismer, bland dem återhämtning, autonomi, upplevelsen av att kunna något, mening och social tillhörighet. Det är en teoretisk ram, inget bevis för att varje enskild fritidssyssla automatiskt har alla dessa effekter.
Just återhämtning underskattas lätt i sådana samtal. Efter flera år av hög belastning får någon helt enkelt vara glad över att inte längre behöva fungera. En kväll med vänner, en improduktiv timme vid havet eller glädjen över den egna trädgården behöver inte först räknas om till personlig utveckling. Möjligheten att medvetet inte ha något stort för sig hör lika mycket till självbestämmandet som rätten att ägna sig åt ett krävande projekt.
Här går också gränsen mot Ekonomiskt fri, och plötsligt saknas uppgiften. Där står den helt konkreta utformningen av dagarna i centrum. Här handlar det om drivkraften bakom och om varför fri tid varken automatiskt måste vara tom eller hela tiden fylld med uppgifter.
Forskningen vet mycket om motivation, men mindre om miljonärer utan jobb
En begränsning är viktig för mig, eftersom den gärna försvinner i självhjälpstexter. Självbestämmandeteorin har undersökts inom många livsområden. Arbetena om personliga mål, arbete och fritid omfattar mycket olika människor. Därmed är det ännu inte vetenskapligt belagt att ekonomiskt oberoende företagare, arvingar eller tidiga pensionärer alla genomgår samma övergång.
En människa kan vinna trygghet med sin förmögenhet och ägna sig åt precis de sysslor som alltid har intresserat hen. En annan känner sig efter att ha lämnat yrkeslivet först främmande i sitt nya liv. Kanske saknar hen erkännande. Kanske upptäcker hen lättnad och har inget behov alls av en ny uppgift. Vilken förklaring som passar beror på livshistoria, relationer, förväntningar och det egna beslutet om att lämna. Ur allmänna motivationsmodeller går det inte att göra någon tillförlitlig prognos om en personlighet.
Den som först frågar sig hur mycket som egentligen är nog arbetar med sitt ekonomiska mått. Den som frågar sig om hen kan vara rik utan att vilja vara rik prövar hur det passar till den egna livsplanen. Frågan om motivation följer en annan tanke: Vad vill jag över huvud taget göra när räkningen inte längre fattar beslutet åt mig?
Idén bakom Tired of Wealth berör också hur man hanterar ekonomisk frihet. Den erbjuder en ovanlig möjlighet för människor som frivilligt vill ge bort en del av sin förmögenhet. Något svar på frågan om den egna meningen med livet kan ingen härleda ur den, och allra minst någon skyldighet.
Kanske är det egentligt särskilda med ett liv utan ekonomisk press att skälen för det egna handlandet blir mer synliga. Man kan göra något för att man älskar det, för att det är viktigt för en, för att man vill ta ansvar eller för att man medvetet väljer lugn. Den som inte hittar någon imponerande titel för det har för den sakens skull långt ifrån gått vilse.
Det kunde till och med vara så att ekonomisk frihet visar sitt värde särskilt tydligt när man inte längre vid varje beslut behöver förklara hur det går ihop ekonomiskt.
Källor
Ryan, Richard M., och Edward L. Deci (2000). ”Self-determination theory and the facilitation of intrinsic motivation, social development, and well-being”. American Psychologist, 55(1), s. 68-78. https://doi.org/10.1037/0003-066X.55.1.68
Gagné, Marylène, och Edward L. Deci (2005). ”Self-determination theory and work motivation”. Journal of Organizational Behavior, 26(4), s. 331-362. https://doi.org/10.1002/job.322
Sheldon, Kennon M., och Andrew J. Elliot (1999). ”Goal striving, need satisfaction, and longitudinal well-being: The self-concordance model”. Journal of Personality and Social Psychology, 76(3), s. 482-497. https://doi.org/10.1037/0022-3514.76.3.482
Kasser, Tim, och Richard M. Ryan (1996). ”Further examining the American Dream: Differential correlates of intrinsic and extrinsic goals”. Personality and Social Psychology Bulletin, 22(3), s. 280-287. https://doi.org/10.1177/0146167296223006
Cerasoli, Christopher P., Jessica M. Nicklin och Michael T. Ford (2014). ”Intrinsic motivation and extrinsic incentives jointly predict performance: A 40-year meta-analysis”. Psychological Bulletin, 140(4), s. 980-1008. https://doi.org/10.1037/a0035661
Newman, David B., Louis Tay och Ed Diener (2014). ”Leisure and subjective well-being: A model of psychological mechanisms as mediating factors”. Journal of Happiness Studies, 15(3), s. 555-578. https://doi.org/10.1007/s10902-013-9435-x