En inbjudan till middag. Två människor pratar, skrattar, bestämmer kanske träff nästa helg. För den ena var det helt enkelt en trevlig kväll. Den andra går hem och undrar om inbjudan hade kommit även om hens förmögenhet varit okänd.
Det kan finnas goda skäl till den frågan. Människor har ibland egna intressen, och ekonomiska möjligheter kan spela en roll i dem. Men motivet bakom ett möte går sällan att läsa ut entydigt utifrån. Var komplimangen ärlig? Höll någon just med av artighet? Är vänligheten ovanlig eftersom man vet hur mycket pengar som finns? Den som ställer sig sådana frågor hittar nästan alltid en detalj som går att tolka åt flera håll.
Det som intresserar mig här är mindre hur man avslöjar påstådda lycksökare. Sådana guider lever ofta på antagandet att varje människa kan genomskådas utifrån några misstänkta meningar. Mer spännande tycker jag att själva osäkerheten är. Vad händer med en relation när förmögenheten hela tiden finns med som möjlig förklaring till andras beteende? Och när blir befogad försiktighet en vana som misstror även ärlig tillgivenhet?
Förtroende börjar där vissheten saknas
Förtroende vore en överflödig förmåga om andra människors avsikter gick att kontrollera tillförlitligt. Vi litar på andra just därför att vi inte vet allt och ändå vill öppna oss för någon. Det gäller vänskaper, parrelationer och många vardagliga möten. Graden av öppenhet skiljer sig åt, den grundläggande osäkerheten finns kvar.
John Rempel, John Holmes och Mark Zanna beskrev i sitt arbete om förtroende i nära relationer från 1985 olika dimensioner av förtroende. Pålitlighet och förutsägbarhet hör dit. Därutöver kan med tiden övertygelsen växa fram att den andra människan förblir välvilligt inställd även under osäkra förhållanden. Författarna undersökte ett allmänt psykologiskt begrepp för nära relationer, ingen särskild egenskap hos förmögna människor.
Psykologen Jeffry Simpson sammanställde 2007 olika forskningslinjer om hur förtroende uppstår, upprätthålls och kan skadas. Hans översikt gör en sak tydlig: Förtroende är en process. Det växer ur erfarenheter, förväntningar och hur man umgås med varandra. En enskild vänlig gest kan sätta igång det, men sällan avsluta det.
Man kan dra en enkel slutsats av detta: Frågan om någon skulle tycka om en även utan pengar är ibland i princip omöjlig att besvara. Vi kan ju inte observera en andra version av samma relation i en värld utan förmögenhet. Det vi kan observera är en människas beteende under längre tid, även när hen får nej på en begäran eller när det just inte finns något att vinna.
Varför en vänlig gest plötsligt har två betydelser
Förmögenhet förändrar den information andra har om någon. Den som känner till ett stort arv eller en lyckad företagsförsäljning känner till ytterligare en aspekt av livssituationen. Kanske uppstår nya förväntningar ur det. Kanske förändras ingenting. Kanske blir personen med pengarna själv känsligare för beteenden som hen förr knappt skulle ha lagt märke till.
Ta ett hypotetiskt exempel: Någon erbjuder sig att hjälpa till vid en flytt och nämner först flera veckor senare en affärsidé som hen söker kapital till. Var hjälpen strategisk från början? Eller har de två sakerna uppstått oberoende av varandra? Av ordningsföljden ensam går avsikten inte att läsa ut. Omvänt vore det lika förhastat att avfärda varje ekonomiskt intresse som helt harmlöst.
Här uppstår en obehaglig asymmetri. En öppen önskan om stöd är synlig och kan diskuteras. Ett bara misstänkt motiv stannar i huvudet hos den som tvivlar. Det kan ständigt matas med nya iakttagelser. Den andra människan märker kanske inte ens att hens tillgivenhet numera behandlas som ett bevismaterial.
Sociologen Viviana Zelizer visar i sin bok The Purchase of Intimacy från 2005 hur människor i vardagen förbinder ekonomiska processer och personliga relationer med varandra. Hennes centrala perspektiv hjälper oss att undvika en överdriven uppdelning: Pengar förekommer i relationer utan att dessa för den skull automatiskt blir rena affärer. Det avgörande är vilka betydelser de inblandade ger ett stöd, en inbjudan eller en gemensam utgift. Det är en sociologisk tolkningsram och ingen mätning av dolda motiv bland miljonärer.
Närhet kräver ibland att man låter en risk stå kvar
Sandra Murray, John Holmes och Nancy Collins publicerade 2006 en psykologisk modell som beskriver hur människor i romantiska relationer söker närhet och samtidigt försöker undvika att såras genom att bli avvisade. Förtroende för partnerns tillgivenhet gör det lättare att våga den sårbarheten. Tvivel kan däremot leda till att människor reagerar försiktigare och skyddar sig inombords.
Modellen växte inte fram ur en undersökning av rika par. Ändå kan grundspänningen överföras till vår fråga, så länge vi tydligt markerar det som ett resonemang: Om någon ser en möjlig ekonomisk kalkyl i varje uppmärksamhet blir det svårare att över huvud taget ta emot den. Den som av rädsla för att bli utnyttjad ständigt håller igen ger i sin tur den andra mindre tillfälle att visa sig pålitlig.
Så kan en relation utvecklas på ett märkligt sätt. Den mer förmögna människan förblir distanserad eftersom hen inte litar på motiven. Den andra märker distansen och blir mer återhållsam. Den återhållsamheten verkar nu bekräfta den ursprungliga misstanken. För just detta förlopp bland förmögna har jag inte hittat någon hållbar studie om hur vanligt det är. Det är en möjlig tillämpning av allmän forskning om osäkerhet och närhet, inget diagnostiskt mönster.
Ibland vore det lättare att fråga någon rakt ut om hens intresse för pengar. Men på det skulle både ärliga och oärliga människor kunna svara med samma mening. De svåra sakerna i relationer går sällan att reda ut genom ett kort korsförhör.
Vad vet vi egentligen om rikedom och misstro?
När man läser på märker man hur snabbt forskning om allmänt förtroende skulle kunna säljas som påståenden om miljonärers privata relationer. Många arbeten undersöker ju om människor litar på andra i allmänhet, hur de uppfattar ojämlikhet eller hur de beslutar i vissa experiment. Frågan om en förmögen människa misstror sin partner eller sina vänner är snävare och mer personlig.
Markus Knell och Helmut Stix undersökte i en studie publicerad 2021 sambandet mellan upplevd ojämlikhet och interpersonellt förtroende. I deras teoretiska modell och de använda enkätdata spelade den subjektiva bedömningen av ojämlikheten en viktig roll. Den som uppfattade större ojämlikhet visade lägre allmänt förtroende. Det är relevant för den samhälleliga ramen, men säger ännu inte hur en enskild förmögen människa bedömer sin bästa väns avsikter.
En annan undersökning visar hur snabbt enkla föreställningar om den ensamma rika människan kommer till korta. Emily Bianchi och Kathleen Vohs analyserade 2016 två stora amerikanska dataset med sammanlagt 118 026 personer. Högre hushållsinkomst hängde visserligen samman med mer tid ensam och mindre social tid totalt. Samtidigt tillbringade människor med högre inkomst mer tid med vänner och mindre med familj respektive grannar. Data fångar inkomst, inte förmögenhet och inte förtroendets direkta kvalitet. Men de motsäger föreställningen att ekonomiska resurser i grunden tränger undan intresset för vänskap.
En riktad stor långtidsstudie om hur personligt förtroende förändras efter ett språng till en mycket stor förmögenhet har jag inte hittat i den litteratur jag har gått igenom för den här artikeln. Det bör sägas tydligt. Vi kan förklara psykologiska mekanismer och beskriva enskilda sociala konstellationer, men inte ställa upp någon vetenskaplig regel enligt vilken rikedom automatiskt skapar misstro.
Även den mindre förmögna sidan är sårbar
Föreställ dig en parrelation där den ena personen förfogar över betydligt större ekonomiska möjligheter. Hen vill veta om hen blir älskad för sin egen skull. Den andra vill kanske lika gärna veta om hens tillgivenhet över huvud taget fortfarande betraktas som ett eget beslut. Måste hen förklara varje gest, bara för att hen inte kan tänka bort partnerns ekonomiska situation?
Rose Butler och Eve Vincent undersökte i en kvalitativ studie publicerad 2024, utifrån utförliga intervjuer med 38 människor i Australien, hur parrelationer består över olika klassbakgrunder. De tillfrågade beskrev känslomässiga friktioner och ett betydande arbete för att förstå varandra. Samtidigt visade intervjuerna att de inblandade kan bearbeta sådana skillnader tillsammans. Studien handlar om social klassbakgrund och parrelationer, inte specifikt om miljonärer eller strategiskt partnersökande.
Den påminner om något som ofta saknas i populära berättelser om förmögna människor: Även den mindre välbärgade partnern har ett behov av erkännande och självständighet. Om en semester bara kan bli av på en plats som hen ensam aldrig skulle ha råd med, kan det glädja och samtidigt väcka obehagliga frågor. Får hen tacka nej till förslag? Får hen vilja betala något, trots att det knappt spelar någon roll ekonomiskt? Kan hen säga emot ärligt, utan att det räknas som otacksamhet?
Sådana spänningar bevisar varken beräkning eller brist på kärlek. De visar hur lätt ekonomiska skillnader kan nå in i hur man tolkar en relation i vardagen.
Gränser kan vara tydligare än motiv
Fullständig visshet om en människas karaktär kommer ingen att nå. Praktisk klarhet om de egna besluten är däremot ofta möjlig. Den som inte vill låna ut pengar, finansiera en ägarandel eller ta över andras löpande räkningar kan säga det. För det behöver hen inte först bevisa om begäran växte fram ur äkta tillgivenhet eller ur beräkning.
Jag tycker att den distinktionen är anmärkningsvärt befriande. En gräns är ett påstående om det egna handlandet. En dom över den andras dolda avsikter kräver betydligt mer kunskap. Den som blandar ihop dem diskuterar till slut mindre den konkreta begäran än det moraliska värdet hos människan som ställde den.
Naturligtvis kan reaktioner på en gräns visa något. Någon kan förbli förstående, bli besviken eller utöva press. Av en enskild reaktion uppstår ändå ingen fullständig karaktärsbeskrivning. Människor får vara besvikna över ett nej utan att för den skull bli dåliga vänner. Upprepade gränsöverträdelser förtjänar dock uppmärksamhet, oberoende av förmögenhet.
I familjer tillkommer dessutom andra föreställningar om skyldighet än i nya bekantskaper. Frågan om hur ekonomiska förväntningar uppstår inom familjen behandlar jag därför separat i När familjen förväntar sig pengar. Och den som funderar på hur mycket av sin förmögenhet hen över huvud taget vill avslöja hittar en egen betraktelse i Borde jag berätta för andra hur mycket pengar jag har?.
Skillnaden mellan uppmärksamhet och en ständig prövning
Man behöver inte välja mellan blint förtroende och ständig skepsis. En människa kan vara öppen och vänlig utan att uppfylla varje ekonomisk begäran. Hen kan vara försiktig med information utan att i grunden anse att omgivningen går att köpa. Hen kan också acceptera att människor har blandade motiv. Någon kan njuta av ditt sällskap och samtidigt veta att du står bra till ekonomiskt. Inget av det gör ännu den gemensamma tiden oäkta.
Mycket blir synligt under en relations gång. Förblir någon intresserad när inga fördelar finns i sikte? Respekterar hen olika beslut? Kan hen framföra kritik utan att tänka på den ekonomiska rangen? Sådana iakttagelser är mer till hjälp än påhittade karaktärstester. Men även de är ledtrådar, inget matematiskt bevis.
Särskilt svårt blir det när skyddet förvandlas till en grundläggande misstro mot varje ny människa. Då avgör till slut kontosaldot hur mycket närhet som över huvud taget släpps in. Förmögenheten som skulle möjliggöra frihet blir en ständig tredje samtalspartner. Den sitter med vid bordet vid varje möte, även när ingen pratar om den.
Hur en befintlig vänskap konkret förändras när en persons ekonomiska möjligheter förskjuts tydligt är ämnet för När vänner börjar behandla en annorlunda. Här kvarstår den obekvämare, mer allmänna frågan: Hur mycket osäkerhet måste man kunna uthärda för att över huvud taget komma någon nära?
En relation är mer än en motivprövning
Förtroende betyder inte att man blir ekonomiskt oförsiktig. Det kan till och med bli lättare att möta människor öppet när man tydligt vet vilka beslut man själv vill fatta. Då behöver inte varje vänlig gest genast granskas för att se om den döljer ett senare krav.
På Tired of Wealth och idén bakom spelar pengar en ovanligt öppen roll. Jag säger öppet att jag skulle ta emot en förmögenhet som ges bort frivilligt. Den öppenheten gör inte den privata kontakten med någon automatiskt pålitlig. Men den visar att man kan tala om intressen utan att gömma dem bakom en spelad osjälviskhet. I personliga relationer räcker det förstås inte att bara redovisa sina intressen. Förtroende uppstår först ur hur människor behandlar varandra.
Kanske finns det inget slutgiltigt svar på frågan i rubriken. Ingen kan fullständigt bevisa hur en annan skulle handla under helt förändrade omständigheter. Men en vänskap eller parrelation äger rum i det verkliga livet, med de möjligheter, gränser och skillnader som nu en gång hör till. Den som bara mäter den mot ett hypotetiskt liv utan pengar förbiser lätt det som redan finns mellan två verkliga människor.
Källor
Rempel, John K., John G. Holmes och Mark P. Zanna (1985). ”Trust in close relationships”. Journal of Personality and Social Psychology, 49(1), s. 95-112. https://doi.org/10.1037/0022-3514.49.1.95
Simpson, Jeffry A. (2007). ”Psychological Foundations of Trust”. Current Directions in Psychological Science, 16(5). https://doi.org/10.1111/j.1467-8721.2007.00517.x
Zelizer, Viviana A. (2005). The Purchase of Intimacy. Princeton University Press. https://doi.org/10.1515/9781400826759
Murray, Sandra L., John G. Holmes och Nancy L. Collins (2006). ”Optimizing assurance: The risk regulation system in relationships”. Psychological Bulletin, 132(5), s. 641-666. https://doi.org/10.1037/0033-2909.132.5.641
Knell, Markus, och Helmut Stix (2021). ”Inequality, perception biases and trust”. The Journal of Economic Inequality, 19, s. 801-824. https://doi.org/10.1007/s10888-021-09490-x
Bianchi, Emily C., och Kathleen D. Vohs (2016). ”Social Class and Social Worlds: Income Predicts the Frequency and Nature of Social Contact”. Social Psychological and Personality Science, 7(5), s. 479-486. https://doi.org/10.1177/1948550616641472
Butler, Rose, och Eve Vincent (2024). ”How are romantic cross-class relationships sustained?”. The British Journal of Sociology, 75(4), s. 471-484. https://doi.org/10.1111/1468-4446.13097